Urbinos omskrivna hov och en konstnär av rang.
Urbino
Inspiration efter en snabb visit.
Urbino ligger i Marche regionen i Italien, uppe på en höjd i utkanten av Apenninerna, nära Metaurodalen. Staden är ett ärkebiskopssäte. Jag kom in i staden två gånger, jag tog en förkontroll med bilen men inga parkeringsmöjligheter i staden denna dag, troligen ytterst sällan, så det blev till att masa sig uppför branten till fots. Har ni någon möjlighet så kör upp och släpp av de mindre raska innan ni parkerar bilen. Det första som mötte mig var universitetet (grundlagt 1507) som finns utspritt i många gamla eleganta byggnader och verkar ha många inriktningar, tio olika fakulteter, uppmärksammade senare ett flertal skyltar om rum som uthyrdes till studenter, detta kan nog vara en livlig studentstad, så även vintertid värd ett besök. Invånarna uppgår till omkring 15000 medan universitetet drar till sig mångfalt fler studenter. Jag körde dit från Pesaro genom Metauros floddal, vägen är då rakt inte rak och jämn, så det tar betydligt längre tid än vad kartavståndet skvallrar om. Men din idoghet blir rikligt belönad när du når målet Urbino.
Montefeltros sköld i galatrappen upp till palatset bostadsplan.
År 1998 kom Urbinos historiska centrum upp på Unescos världsarvslista. Staden som under romarna hette Urvinum Metaurense i Ubrien, under tidigt 200-tal f.Kr. blev staden en romersk municipal, och senare under medeltiden blev namnet ändrat till Urbinum, staden kom från 756 e.Kr. att tillhöra Kyrkostaten, men den var ett hertigdöme i vilket hertigarna ostört under långeliga tider kunde regera tämligen självständigt. Hertigdömet angränsade till Adriatiska havet (36 km.), regionen Marche, republiken Florens, och Kyrkostaten. Montefeltro släktet var grevar i Urbino och när det blev ett hertigdöme fortsatte deras maktinnehav oförtrutet. Stadens första hertig var Oddantonio vars far Guidantonio hade varit en stor konstmecenat som dog en tidig död 1443, sonen efterträdde honom enbart 16 år gammal. Den unge mannen lyckades inte styra sitt rike utan intresserade sig mer för sina kapplöpningshästar och ville finna och äga Europas snabbaste häst. Riket förföll och uppror var oundvikligt. Den 21 juli 1444 blev han och två av ministrarna kastade ut genom fönstret på palatset. Urbino nådde sin absoluta höjdpunkt under den andra hertigen, Oddantonios efterträdare och halvbror, 22-åriga oäkta sonen till Guidantonio, Federico III da Montefeltro kallades till Urbino för att kväsa upproret, han var redan som så ung känd för sin vishet och han stärkte stadens ärbarhet och rykte, byggde samt förskönade och avstod från en hämnande vendetta, han styrde sen mellan 1444-82. Under denna period år 1460 gifte han in sig i släktet Sforza. Han hade varit gift en gång tidigare med Gentile Brancaleoni, men hon var nu avspisad och levde sitt liv i klostret Santa Chiara. Det nya giftermålet skedde med ”prinsessan” Battista som var född i Pesaro år 1446 en klok dam som inte bara agerade piedestalprydnad utan deltog i beslut vid sin makes sida.
https://no.wikipedia.org/wiki/Piero_della_Francesca
Konstnär Piero della Fransesca
Porträtt av Battista Sforza, och Frederico da Montefeltro hertiginna och hertig av Urbino. Nu finns båda porträtten i Florens på Uffizi galleriet.
De var entusiastiska mecenater till konst och litteratur, och verkade för att Urbino skulle få ett rykte om sig att vara en kulturell stad. Många var de renässanspersonligheter som de drog till sig, t.ex. arkitekten Luciano Laurana och konstnären Piero della Francesca. Den nya frun födde dem en son Guidobaldo da Montefeltro 1472 samma år som Battista dog endast 26 år gammal i lunginflammation efter en komplicerad förlossning med komplikationer. Hennes make levde i tio år till och den då helt unga sonen lyckades med hjälp av en farbror, Ottavino Ubaldini, att behålla makten. Guidobaldo styrde mellan 1482-1508 och följde sina föräldrars exemplariska föredöme.
Konstnär Pedro Berruguete (1450-1504) Frederici di Montefeltro med sonen Guidobaldo ca:1474
Lägg märke till hur väl alla de hovliga attributen har framställts i tavlan, krigare, ryttare, ordnar, kungliga medaljer och inte minst sonen med spiran som en föraning om kommande makthavare, det var viktigt att framhäva sin ställning, att annonsera sin storhet, hur är det nu, syns man inte så finns man inte, lika dant var det då.
Den unga hertigen hade ingen lätt uppgift, det blev en svår tid och under en period tvingades han av hertig Valentino att gå i exil i Mantua, men Urbinos kulturella status lyckades bestå. Den kulturella verksamheten övervakades av den nya hertiginnan Elisabetta Gonzaga. Om denna tid vid hovet och hur hovmannen skulle uppföra sig, kan man läsa i den sagolika skildringen av ett i det närmast perfekt hov enligt greve Baldassare Castiglione i boken ”Il Cortegiano”, ”Boken om hovmannen” (vidare information om Castiglione efter Urbino). I denna hovliga krets rörde sig Giovanni Santi en poet och konstnär från Urbino, denne man är far till en son som kom att benämnas ”The divine Painter”, en av mina absoluta favoriter Rafael Sanzio, han med ”Skolan i Athen” som jag skrev om i minireseguiden från Rom. När sen Guidobaldo dör så testamenterar han sina tillgångar och åtaganden till systersonen, Francesco Maria I della Rovere, han var också påve Julius II:s brorson och ögonsten, från den stunden styrdes Urbino av släkten della Rovere fram till 1631, då Urbino med alla sina underlydande städer, Pesaro, Fossombrone, Cagli, Castel Durante, Fano och Gubbio samt omkring 300 byar förenades med Kyrkostaten, som det sen tillhörde som ett påvligt legat, Legazione del Ducato di Urbino och senare Legazione di Urbino fram till 1860, då det blev en del av det stora kungadömet Italien.
Några förslag på saker man kan se i Urbino idag.
Palatset från utsidan staden, med de två dubbelbalkongerna placerade ovanför varandra mellan de smala tornen, samt innergården med sin långa text om Frederico Montefeltros storhet.
Den mest i ögonfallande byggnaden är det tidigare hertigliga palatset som påbörjades 1468 av den dalmatinska arkitekten som tidigare nämnts, Luciano Laurana, men han lämnade ”skeppet” när Battista hade dött och palatset fullbordades 1482 av florentinaren Baccio Pintelli. Detta är det palats som mest fullständigt blivit bevarat till vår tid, som ett monument över en italiensk härskarboning från förrenässansens tid och in i renässansen. Nu innehåller det bland annat fullständigt fantastiska tavlor genom konstsamlingen Galleria Nazionale delle Marche. exempel följer;
Idealstaden, som ännu inte har beslutat sig för vem som gjort den. Ett mästerverk av perspektiv, där man på plats går fram och tillbaka och förundras över hur en tvådimensionell bild kan få en att se runt hörn. Även frånvaron av människor är underlig och kanske var inte tanken att framställa en ideal stad utan en arkitekts syn på sina önskedrömmar, Bramante kanske?
Rafael Sanzinos porträtt av en adelsdam eller "La Muta" 1507. 64x48 cm olja på duk
En förtrollande vacker liten målning när man får den framför ögonen, hon har en blick så älskvärd så.
När man är i palatset så går det förhoppningsvis inte att missa hertigens lilla studie rum, ett rum med de mest underbara träpaneler av intarsia, med ett sällan skådat djup och dörrar som ser ut att stå öppna med detaljer i tusental att begrunda och beundra. Motiven ger en bild av hertigen och alla hans intressen, såsom musik, arkitektur, böcker, astronomi och konsterna. Ovan dem sitter humanister, målare, tänkare ja helt enkelt stora personligheter, en del av dem har blivit ersatta med eländiga replikor men ändå kul att se dem tillsammans. Man kunde ju önskat att få var i samma rum som dem och kanske hertigen kände det lite så i sin lilla studiekammare för vila och kontemplation. Han var åtminstone inte ensam med de 28 intellektuella svävande ovan honom.
Troligen är intarsian tillverkad i verkstaden som tillhörde den florentinske hantverkaren Baccio Pontelli, antagligen efter Fransesco di Giorgio Martinis design.
Det fina men anspråkslösa huset där Rafael föddes (1483) och hans far levde och verkade (kvalitén på faderns målningar överraskade mig), tillhör "Accademia Raffaello" och utgör nu ett museum, där några gravyrer av Rafaels arbeten visas upp, det ligger lättillgängligt mitt i staden.
Rafaels födelsehus som museum inne i Urbino.
Gamla teatern i Urbino är en av de äldsta i Italien; där uppfördes den första italienska komedien, "Calandria", av kardinal Bibbiena. 1897 restes en vacker minnesvård över Rafael i staden. Katedralen lär vara fin och ligger på samma torg som ingången till palatset.
Katedralen.
Baldassare Castiglione
| Artist | |
| Title | Portrait of Baldassare Castiglione |
| Date | probably Winter 1514–1515 |
| Medium | oil on canvas |
| Dimensions | Height: 82 cm (32.3 in). Width: 67 cm (26.4 in). |
| Current location |
Baldassare Castiglione var född i Mantua 1478 och dog i Spanien i Toledo1529 han var fast förankrad vid hovet i Urbino. Han var en framstående författare. 1504 flyttade han till hertig Guidubaldo da Montefeltros hov i Urbino vars hustru han var släkt med på sin moders sida. Hovet i Urbino var som sagt ett politiskt och kulturellt centrum, där vistades Castiglione samtidigt som några av världshistoriens största konstnärer och intellektuella, Pietro Bembo, Giuliano de' Medici och Bernardo Dovizi. En av hans närmaste vänner blev målaren Rafael Sanzio, som 1514-1515 utförde ett berömt porträtt i olja på canvas över honom, som numera finns att beskåda på Louvren. Av hertigen skickades Castiglione som sändebud till hoven i Rom, London och Madrid och sina därigenom internationellt vidgade hovmannakunskaper delgav han åt omvärlden året före sin död i boken ”Il Cortegiano”, ”Boken om hovmannen”. Den översattes med en osedvanlig kvickhet och redan under 1500-talet till flera europeiska språk och den kom tydligare än något annat verk att utgöra en förebild för hur renässansens hovman skulle uppträda. Medeltidens riddarideal var fortfarande i högsta grad levande och Castigliones hovman är riddaren som äger alla höviska dygder och är lika förtrogen med böckernas värld som med vapenlek, sång och dans. Krigarens dygder sattes allra främst: att vara djärv, manlig och en utplånande trogen vän. Att kunna rida och rida med elegans samt behärska tornerandets konst, jaga, simma, springa och ägna sig åt bollspel var självklara färdigheter – och allt skulle utföras med förträfflig smak och en gedigen grace. Den viktigaste regeln beträffande kläderna var att man absolut inte skulle väcka uppmärksamhet utan följa mängden i deras val. Castigliones uppfattning var att de som var pråliga och utstyrde sig som påfåglar blir betraktade som narrar och gycklare. När Castigliones regler för hovmän blev känd i Sverige är osäkert, men man vet att Erik XIV år 1561 fick ett exemplar i gåva från den engelske köpmannen John Dymock, vilket då var en översättning från franskan. Även i ”Oeconomia”, eller ”Hushållsbok för adelsfolk” som Per Brahe skrev och som utkom år1580 framkommer det att också han låtit sig påverkas av Castiglione. ”Boken om hovmannen” såldes i inte mindre än108 upplagor mellan åren 1528 och 1616.
https://www.adlibris.com/se/bok/boken-om-hovmannen-9789174866087