Sir John Beazley och hans keramik
Keramiken främst mellan 600-300 f.Kr.
Keramiken, alla dessa vaser, krukor och skärvor sedda ur deras mesta förespråkare Sir John Beazleys ögon
Arkeologen och konsthistorikern Sir John Beazley (1885-1970) är engelsmannen som blivit till den svart- och rödfiguriga keramikens talesman. Hans grupperingar (över 1000 personer/grupper har han identifierat) är inte cementerade som fakta utan emellanåt så revideras de och en ny grupp tillkommer eller någon försvinner upp i en annan grupp. Han betraktades vördnadsfullt för sin noggrannhet och iver. Det sägs att han fick lov av sin blivande fru att gå till krukornas värld på besök även på sin bröllopsdag.
.jpg)
Sir John Beazley studying lekythoi, Beazley Archive
I det närmaste ensam kom han att beskriva bemålningen av den atenska keramiken mellan ca 600-300 f.Kr. Han har byggt upp ett helt samhälle av målare och deras karriärer samt hur de påverkade varandra, apade efter samt lärde av varandra och hur de enskilda målarnas arbeten förändrades under livets gång. Han får också fram hur de påverkas av de historiska skeendena. Över 30.000 föremål hade han slutligen detaljgranskat och fört in i arkiven. Försöker föreställa mig all denna ”data” som skulle hanteras innan datorn kom i bruk, hur mycket Beazley behövde hålla i huvudet och hur de olika målarna måste blivit som ”vänner” till honom. Hur han måste föreställt sig dem som olika personligheter med skilda karaktärer.
Hur det kom sig att Beazley valde att använde den metod han gjorde finns inte nedskrivet och om han var medveten om det eller om det bara råkade bli så att hans metod i mycket går att tillskriva Mr. Morelli (1816-1891) vet jag inte. Jag vill beskriva Giovanni Morellis metod med att han la tyngdpunkten vid det som konstnären gjorde på rutin, det som inte konstnären ägnade uppmärksamhet, allt det som konstnären gjorde med lätthet och med autopiloten påslagen. Alltså inte de spektakulära i den konstnärliga gärningen utan det man mer eller mindre gör på varje föremål. Detta tar fram målarens, skulptörens eller keramikerns naturliga handlag. Han ser inte verken med konstnärens öga utan med en vetenskaplig blick. I grund och botten handlade det om observationer och jämförelser. Observationer av de likartade strukturerna och de små detaljernas enhetliga handlag.
Sir Beazley mätte skissade och antecknade sakens speciella egenheter och alla andra mått, material, och mönster både utifrån ikonografiska och ikonologiska aspekter.
Ikonografi = beskriver vad som syns i bilden.
Ikonologi= tolkning av bilden.
Så han studerade inte enbart penselföring och enstaka detaljer för att kunna gruppera dem efter ”vem” som målat. Beazley fick genom idoga ritövningar en träning i att härma formerna för varje enskild ”målares” specifika system. Han talar om ett system av former gällande design, motiv, bårder och i det tekniska utförandet, allt ifrån formen på öron till linjedragningen i draperingar till bakgrundens utformning. I Beazley arkivet finns mängder av hans skisser bevarade och inskannade.
En Beazley teckning från en del av en kopp i Vatikan museet.
Kritiken av Beazleys system får bli det uppenbara att det naturligtvis inte finns den minsta lilla garanti för att det alltid är en och samma målare som han har bedömt det att vara. Berlinmålaren kanske inte alltid är Berlinmålaren, men har det egentligen någon som helst betydelse. När Beazley började kan man nog säga att keramiken var den verkliga hyllvärmare på all världens museer, deras värde var ringa och så borde det kanske förblivit. Av mycket stort intresse är keramikens symbolik och funktion, detta används för att utröna olika sociala strukturer, politiska skeenden och familjära egenheter. Oersättliga är de som stöd åt den mytologiska historian, helt enkelt har de varit till obeskrivlig hjälp för att kunna fylla ut och skriva ned de mytologiska ”historierna”. Om sir Beazley valde den smartaste vägen genom sitt sätt att katalogisera objekten, det kan man fråga sig, men det spelar egentligen ingen som helst roll. I Beazley arkiven kan man få föremålen indelade efter en mängd olika system även om Beazleys huvudsakliga mål var att gruppera efter vem som målat objektet i fråga. Bas över den svart- och rödfiguriga keramiken var Sir Beazley och han systematiserade en otrolig mängd keramik som vi nu enkelt kan ta del av. Hade han inte skapat sina ”målare” kanske vi idag inte hade haft möjligheten att skåda denna keramik på våra datorer samt få den uppdelad efter tycke och smak i olika kategorier. Själv är jag mycket förtjust i Beazleys tydligt personifierande angrepp på keramiken och hans något egensinniga sätt att dokumentera den.
Hur kan man då använda dessa arkiv? När man i Beazley arkivet söker på en specifik målare/grupp får man reda på hur många olika objekt av målaren som finns i arkivet. Sen kan man gå in på detaljer t.ex. vilka signaturer som finns på godset, vilka former och hur många i varje form, vilka olika motiv och i vilka samlingar godset hör hemma. Jag valde helt slumpmässigt ut tre målare med något föremål som attribuerats av Beazley, det läggs fortfarande till och vissa grupper har inga objekt som Beazley personligen studerat utan det tillkommer nya i systemet.
Gorgonmålaren var en av de allra första svartfiguriga attiska krukmålarna. Gorgons aktiva period har begränsats till 600-580 f.Kr. Han är döpt efter objektet på bild vars huvudmotiv föreställer hur Perséus blir jagad av Medusas systrar gorgonerna efter att han halshuggit Medusa. Han målade inte så många människor utan främst djurmotiv som han ordnade i symmetriska friser. Gorgonmålarens inspiration verkar ha sitt ursprung i Korint varifrån både blom och djurfriser har sitt ursprung. Denna sorts avancerade historia som på vasen som namngivit honom är inte synonymt med de saker som i övrigt attribuerats till Gorgonmålaren. Utan det som utmärker honom är djurfriser, lejon med fyrkantig nos och manar som eldsflammor. Målaren uppfattas som fantasifull och samtidigt lite rolig. Han verkar inte ha varit låst vid en specifik vasform eller storlek. Hans namn resulterar i 171 resultat i Beazleys arkiv varav 81 med bild om jag förstod systemet rätt. Fascinerad av allt med djurmotiv är jag, så denna målare passade mig alldeles utmärkt, en nyupptäckt personlig favorit.
Source/Photographer User:Bibi Saint-Pol, own work, 2007-04-30, 93cm - skål 44, fot 59, Paris, Louvre, E 874
Kleophonmålaren är döpt efter en inskription på en stamnos som hyllar ynglingen Kleophon. Han ar-betade med rödfiguriga motiv och till största delen är hans produktion gjord mellan 450-400 f.Kr. Han föredrar mänskliga figurer, unga, gamla, kvinnor och män med draperade kläder, detta får man reda på genom Beazley arkivet som ger 191 resultat. Den allra största delen av dessa föreställer husliga familje-motiv, offer och parader följt av mytologiska. Hans motiv avspeglar Perikles (den stora politikern i Aten som iscensatte byggandet av Akropolis byggnader) Aten ändå finner man dessa vaser i Etrurien där varken politiken eller det sociala livet stämmer överens med det atenska livet under Perikles. Denna målare är svår att artbestämma, men hans figurer hade en utpräglad stil på ögon och kinder som kunde hjälpa till för att identifiera dem. Undrar om Beazley satt på sin kammare och tränade på Kleophonmålarens ögon och kinder innan han namngav verk i hans ära. Han verkade i eller omkring Aten, för mycket ur ”hans” produktionen finns kvar där medan resterna är spridda runt medelhavet.
Nikiasmålaren ca 425-375 är den av mina slumpvis utvalda som ger minst träffar i arkivet 51st. Han har namngivits efter en krukmakare som signerat en av sina klockkratrar (tänk er en uppånedpåvänd kyrkklocka) med Nikias. Tekniken var den rödfiguriga. Krater klockan var formen han föredrog och baksidan var då ofta prydd med tre ynglingar. Framsidan kunde mycket väl föreställa atleter, festivalscen, offer eller ännu hellre ett symposium. Bilden här under, är mycket typiskt för Nikias. Det är en klock-krater, den användes till att blanda vin och vatten (det brukliga sättet att dricka vin) i så motivet med symposium är passande. Här roar sig deltagarna med kottabus (kottabus var en lek där det gällde att med den sista slatten i bägaren kasta prick på ett mål), samtidigt blir de underhållna av en kvinnlig aulosmusiker. Baksidan befolkas av hans sedvanliga ynglingar i draperade kläder. Source/Photographer Marie-Lan Nguyen
(User: Jastrow), 2008-05-02. Tillverkad ca 420 f.Kr. mäter en höjd av 33 cm, Madrids arkeologiska museum
Hur värderades keramiken under antiken och hur kommer det sig att den nu har blivit konst? Det sista århundradet har konsthistorikerna haft ”monopol” på keramiken, den har då blivit till troféer och beundrade för sin skönhet. Men nästan all keramik var nyttoföremål och det billiga materialet gjorde det till var mans sak. Tillgängligheten av materialet syns tydligt om man ser hur det användes till väggar, takpannor, dräneringsrör mm. Klart är att man ska uppskatta keramikens skönhet men inte glömma bort i vilket sammanhang föremålen användes. De tillverkades inte för att vara utställda som konstföremål, naturligtvis fanns det gods av sämre och bättre kvalité och i varierande prisskikt, precis som vi nu kan köpa våra glas på Ikea eller Kosta Boda. Långt under 1 % är signerade och dessa namn hänvisar ofta till utlänningar, slavar eller rena öknamn. En krukmakare eller krukmålares duglighet renderade inte automatiskt i hög status. Keramikarbeten hade låg status ofta handlade det om rena beställningsarbeten t.o.m. massproduktion (ex. Panatenska spelens alla prispokaler) men säkert inkom ibland beställningar på saker som kan liknas vid konst. Bruksföremålen renderade ett lågt pris.
Jag skulle sagt att båda yrkena som kopplades till keramiken, drejarna och målarna, var hantverkare och att vissa gjorde konsthantverk av sina alster. Ta våra dalahästar som exempel, visst är de som målar kurbitsmönstret duktiga, men var och en av dem kan inte ses som en konstnär. Eller en man jag såg i Indien som tillverkade engångsmuggar vid sin fotsparkade drejskiva, hundratals per dag. Klart att vi ska uppskatta skönheten i keramiken men inte glömma nyttan av att se hela dess kontext. Det var människornas behov av först och främst bruksföremål, religiösa, ceremoniella, begravnings och inte minst till försäljning och export som gör att vi idag kan beskåda mängder med keramik i världens museum.
En del motiv på den svart- och rödfiguriga keramiken var speciellt anpassade till en atensk kundkrets, men vaser med sådana motiv är ändå funna i stora mängder i etruskiska gravar. En stor del av den funna antika keramiken från Grekland har hittats i Etrurien. Varför uppskattades dessa ofta mytologiska motiv med en grekisk kontext ändå av etruskerna. Etruskernas bosättningar är i väldigt få fall utgrävda och så kommer det troligen att förbli. Man vet inte i vilken utsträckning etruskerna använde grekisk keramik i sina hushåll och samhällen som de bruksföremål de var i Grekland. Etruskerna hade ju en egen form av unik keramik, bucchero, den gjordes genom en speciell brännmetod som gav helt svart oglaserad men blank keramik. Ofta var den av mycket hög kvalité och av ovanligt tunt gods. Den skulle efterlikna dyrare metallvaror. Man vet att de måste ha beställt varor av grekerna för de tillverkade föremål åt dem i typisk etruskisk bucchero form fast med grekisk teknik och motiv. Keramiken som hittas i Etrurien är gravgods och mycket är överfört rakt av från Grekland, med deras motiv och symbolik påmålad. Detta är två samhällen med stora olikheter, familjen, mytologin och framförallt den etruskiska religionen skiljer ordentligt från den grekiska. Där det i det grekiska samhället var hetärer som medverkade hade etruskerna med sig sina fruar, omtolkade de målarens intention och passade in dem i sitt eget samhälle. Etruskerna verkar framförallt ha lyckats med att införliva de specifika grekiska skeendena på keramiken i sina olika processer gällande döden och överförandet till dödsriket. Mycket av keramiken kom säkert från de grekiska bosättningarna i ”Italien” men det kom också på export ifrån Grekland. Jag spekulerar i att de måste varit dyra att köpa i Etrurien och kanske nyttjades de inte som bruksföremål av gemeneman, utan fick en symbolisk betydelse i det etruskiska gravskicket och att de övertog mytologiska skeenden och omtolkade andra motiv. Samma sak kan man se i det etruskiska gravskicket över lag.
www.beazley.ox.ac.uk/index.htm