Reseberättelse Myra Lykien Turkiet Del 4
På resa i gravarnas rike
Myras Teater och de underbara klippgravarna
Myra låg 20 stadier(1 grekisk stadio 157,5-185 meter) från havet vid floden Myros. Denna antika Lykiska stad var en tid landets huvudstad. Vilket år staden grundades är okänt och den nämns inte före det sista århundradet f.Kr. Men man tror att den är betydligt äldre, här finns en yttre försvarsmur som daterats till 400-talet. Det var en av de sex ledande städerna i den Lykiska ligan. För påminnelse om Lykisk fakta så finns ju kvar på bloggen; Lykien fakta inför reseberättelse. Vi åkte hit för att se på det som är den riktiga affischbilden för Lykien, så in i bilen för de sista skumpiga metrarna till dagens höjdpunkt. Vi når målet och blir intvingade på en parkering av den enda störande person vi mötte i Turkiet, men bilen stod i skugga så han fick väl tolereras. Vid detta antika utomhusmuseum finns utanför entren ett eldorado av krimskrams blandat med lyxbutiker, stora med aircondition, underbara, svala, gällde bara att se lite intresserad ut så fick man svalkat sig en stund, både på in och utväg.
De oförklarligt vackra klippgravarna, alltså jag har svårt att för mig själv förklara varför jag uppfattar dem som så vackra. Det är helheten som tilltalar mig. Det är mäktigt och ljuset förskönar det ögat uppfattar.
Sir Charles Fellows, född 1799, död 1860, var en engelsk fornforskare. Han var en av de som "funnit" många av de Lykiska antika fynden.
Wikipedia ”fakta” om Myras förste arkeolog Fellows upptäckte 1827 en ny väg upp till toppen av Mont Blanc, en väg som senare allmänt kom att användas av bergsbestigare. Han är dock mer känd för sina många forskningsresor i arkeologiskt syfte till Italien, Grekland och Mindre Asien. Hans främsta forskningsbragd var att han under flera resor mellan 1838 och 1844 utforskade ett stort antal gamla lykiska ruinstäder, däribland Xanthos, Tlos och Myra. Han samlade där in och beskrev de fornminnen han träffade på. En värdefull samling av dessa föremål finns numera i British Museum.
Klippgravarna imiterar trähus med pelarprydda fasader en del är utformade som tempel andra som enkla boningar. Det är här i Myra huggna direkt ur berget varpå akropolis var beläget. Stenen var limestone vilket är en ganska ”mjuk” hanterbar stenart.
Enligt Fellows så var de målade i blått rött och gult och hela klippan lös av färg. Insidan var målad ibland bara färg och ibland med fresker och stenreliefer, alltså har de tidigare haft en omfattande utsmyckning. Kort om gravarnas placeringen (kommer att lägga en längre gravskicks skrift i slutet för de som blivit nyfikna). I gravarnas placering ser man Lykiernas mer asiatiska tendenser, för i grekisk och romerska traditioner fick inte gravarna finnas inom det av bostäder bebyggda området. De skulle inte beblandas med de levande. Men här har de fått ta plats i stadens hjärta vid teatern, några har en excellent utsikt över teatern och kunde skåda alla åskådarna i vitögat. Man ägnade också mycket bekymmer åt hur man skulle skydda sina gravar och utmätte dryga böter åt gravskändare. De flesta av klippgravarna i Myra gjordes under 300-talet f.Kr.
Jag borde fått böter för att jag inte visade dem tillräckligt intresse, men jag är rädd att värmen tog knäcken på mig i denna stenöken utan fläktande vindar, inte en chans att jag skulle tagit mig uppför teaterns alla stentrappor, Nöjde mig med att åse från avstånd och ärligt talat tror jag vi ändå lyckades se det mesta fast inte i närbild.
Teatern är Lykiens största och den är relativt välbehållen, den hade 38 rader och var rikt dekorerad med teatermasker och mytologiska motiv. Teatern är delvis huggen ur klippan och delvis byggd. Man kan strosa omkring och bara häpna över mängden masker som ligger i stora lager runt om på platsen, det är något visst med teatermasker. De tilltalar en så odelat positivt.
När vi avslutat besöket och återvände genom aircondition affären så blev till och med den irriterande mannen godkänd, för han hade förfriskningar att inta i skuggan. Kanhända var han lite sensitiv för när vi rutit åt honom så höll han åtminstone ett minimalt avstånd och mutade oss med varsin liten brosch.
Myra var eftersom tiden gick med om en mängd olika styren innan det slutligen dukade under av multipla eländen. Först svepte en förskräcklig pest in över Anatolien och Myra förlorade var tredje invånare under 542-3 e.Kr. Sen följde otaliga räder av muslimer, översvämmningar och den ena jordbävningen efter den andra och när det närmade sig 1000-talet var nästan hela Myra en öde stad.
Färden kommer i nästa del att föra oss längre bort från Kemer, men ut mot havet och kanske där blåser en liten bris …..vi tar en pas nu och njuter av den lilla bilens air-condition.
Lykiskt gravskick och några av fynden från British museum:
Omsorg om gravarna
I Lykien var förfäderskulten mycket viktig och gravarna var väl omhändertagna och underhållna. Förfäderskulten kan nog ha närmat sig avgudadyrkan. En del av gravarna har inskrifter som avslöjar att man kunde iordningställa dem åt sig själv och familjen före döden.
Lykierna ägnade stor möda på att skydda gravarna mot skändare och plundrare. Gravinskrifterna brukade avslutas med en förbannelse eller summan av böterna för att skada graven i fråga. Athena som hette Malija i Lykien var gudinnan med ansvar för bestraffningen av gravskändare och den Lykiska guden Leto som beskyddade bland annat gravarna.
Från inskrifter kan man säkerställa att en summa pengar betalades, troligen till en ”statlig” organisation av gravägaren. Detta var en avgift för gravrätten och en garanti för framtida skydd av graven. Beskyddet sköttes av mi¨nti eller på grekiska mindis. Man vet inte om det sköttes av släktingar eller var en kommunal institution. Bestraffningarna ändrades med tiden, från början var de av moralisk art och man fick stå framför gudarna och massiva offer avkrävdes den felande. Kanske fungerade det inte för senare, under hellenistisk tid blev straffen mer av juridisk art och böter fick betalas av den skyldige. En del av böterna gick till angivaren och den andra till den avlidnas familj och om ingen fanns fick staden dem. Under romarrikets era gick den delen till imperiet och angivarens summa var bestämd av gravägaren, men nu fanns ytterligare en förmånstagare, en viss andel gick till den som officiellt hade hand om bestraffningen och samlade in böterna från gärningsmännen.
När Lykiernas system för att bevara gravarna slutade fungera blev tusentals gravar plundrade på sina dyrbara skatter och endast strukturen blev bevarad.
Troligen trodde Lykierna på att de döda fördes till eftervärlden av ett bevingat siren liknande djur och om inte graven låg inne i staden var en plats närmare havet eller i en klippsida att föredra. Antagligen för att det skulle underlätta för det bevingadedjuret att flyga in och landa.
Vi har ju redan pratat om klippgravarna, men i Lykien fanns ett varierat gravskick.
Pelargravar att skåda i Xanthos
Pelar gravarna är den äldsta formen av gravar och användes bara av de viktigaste i samhället. De är inte vanliga och de flesta finns i västra Lykien, gravkammaren är på toppen av pelaren och har oftast två kammare. Stenlocket kan vara av varierad form och på själva gravkammaren kan man finna inskriptioner.
Sarkofager.
Aurelius Artemias mindre sarkofag från romersk tid ca: 180-200 e.Kr.
Dessa är vanliga over hela världen, vad som utmärker de Lykiska är deras storlek. Den består nästan alltid av tre delar en bas, själva gravkammaren, och överstycket som har en gotisk spetsig form. Vissa sarkofager hyste in anförvanter och slavar i ett utrymme i marken under sarkofagen. De är ofta pyntade med reliefer. De flesta intakta bevarade är från den romerska tiden och mycket mindre än de tidigare gigantiska. De flesta står fritt ute i naturen men ett fåtal har placerats i en monumentalgrav.
På British museum finns en gigantisk sarkofag grav 3,5 meter hög troligen mer än 7m. ursprungligen.
Sarkofagen har fått en fin placering i ett väl anpassat rum lite avsides i museet.
Den som bebodde graven var Payava en äkta aristokrat, det vet vi genom inskrifter. Även denna artefakt har Mr. Fellow hämtat hem från Xanthos 1838. Arkitektoniskt är den gjord för att likna ett hus med trästruktur. Relieferna kombinerar grekiska och persiska element. En av kortsidorna har atletmotiv som är helt grekisk och nästa sida har ett helt persiskt motiv med en sittande satrap osv. Man ser lejon vilket indikerar kunglig börd och sen är sfinxer som dödens väktare också representerat. En fris visar jakt på vilda djur, med en björn som rest sig på bakbenen en annan ett slag mellan fotsoldater och kavalleri. Allt som allt framstår det för mig som ett mischmasch av olika symboler med ett varierat ursprung. Var det för att visa att man hade kontroll över den omgivande symboliken eller för att tilltala ankommande utlänningar.
Monumentalgravarna
De är få, men vi har en som Fellow har bevarat som nu finns i British museum.
Det är svårt att ta till sig dess storhet när det står inuti ett rum, men detta är Nereide graven
De byggdes av de enormt rika och en del i form av ett tempel. En grav av detta slag var en form av självförhärligande, ett politisk ställningstagande, en maktdemonstration och kunde också fungera som en biografi om man utnyttjade skulptur friser. Oftast var de som bekostade en grav av detta mått åt sig själv en ledare i samhället.
Nereid graven togs av Fellow från Xanthos och byggdes antagligen åt Arbinas en Lykisk härskare och hans familj. Den stora podiumfrisen är av grekisk natur medan den mindre nog avspeglar en riktig seger över en stad som Arbinas medverkat vid, han dog 380 f.Kr. Konstuktionen liknar ett grekiskt joniskt tempel från 400-talet och arkitekten har troligen varit Grek.
En av de tre fristående Nereiderna från British museum
Nereid kommer från de fristående skulpturerna av tre vindpinade flickor, nereider. Nereiderna var en grupp havsnymfer i den grekiska mytologin som fick sitt namn från sin gemensamma fader Nereus. Deras moder var oceanen Doris. Tillsammans blev de havsguden Poseidons stora hov om ca:50 Nereider och de var alltid hjälpsamma mot sjömän som hamnat i nöd.
En inskription på engelska från en grav:
Följande inscription översatt till engelska av H. Engelmann fans på Marcia-tempelgraven I Patara.Den är intressant för att den berättar om gravskicket under romartiden och påvisar också kvinnans relativt synliga roll i Lykien till skillnad mot på de flesta ställen i romarriket. Här får vi prov på en kvinna som rår över sina pengar och driver projekt som ska bli till gagn åt hennes närmaste familj och även slavarna. Dessutom hotar det den som angriper graven med gudarnas förbannelse och talar om exakt vad det kostar dem.
"I, the third daughter of Alchimos III, a Lyciarch, the citizen of Patara and Sydyma, mother and woman, Marcia Aurelia Chryion, Iasonis, which is my second name, who lived only with her husband, had this entire heroon and the entire temenos built completely and with my own money for myself and for the sake of all the people that I loved: for Alchimos III, who was in the past my father and Lychiarch, and Dionysios, his son, the Archiphlax of the Lycians and for my husband Alchimos who was the grandchild of Alchimos II and for the god Apollo. No one is allowed to place their dead ones in my two sarcphagi that I had the workers build under any circumstance. The sarcophagus across the one holding my husband Alchimos is reserved for me alone, in the second are the bodies of Alchimos, my father, and Alchimos his son, and my brother Iason whose nickname is Dionysios. May those who wish to place another sarcophagus in the naos, those who will be tempted to pillage my sarcophagus and those who attempt to do so be subject to the anger and the wrath of of the powers of the gods under the ground and above, may they be given as sacrifice to the birds and the fish in the sea and may this be true for every single person in their generation for all times. They shall also pay five thousand denariis to the treasury of the empire; one third shall be for the informer. If my dear daughters, daughters of Alchimos son of Dionysios, Malate (?) and Nemeso and Alchimias whose second name is Asonis wish to put a sarcophagus in the pronaos in front of the naos or in the woods, they may only do so after the construction of the temenos. However, there can not be more than one for each person and the sarcophagi cannot be any different and they should be done under the same conditions. If these rules are not obeyed, let them pay five thousand denariis to the treasury of the empire and let one third be paid to the informer."
The second inscription reads:
"The people, men and women, who have been freed and their children and my male and female tomb slaves and their children shall be buried inside the temenos. I left five hundred denariis per year for the well-being of the tomb slaves and their children. Let those people whom I have favored in particular be buried here."