Lykien sett utifrån ett romerskt perspektiv

Provinsen återfinns i Anatolien i Turkiet, grovt räknat mellan städerna Fethiye och Antalya.

Bakgrund;

Lykierna omtalas i historiska egyptiska, ugaritiska och hittitiska skrifter från sen bronsålder (1500-1200 f.Kr.). Men då benämns de som Lukka, Lukki eller Ruw-ku, själva kallade de sig Trmmli och landet Trmmisa. Men det finns materiella fynd från området av äldre årgång.

Varifrån;

Sjöfolk, cyprioter eller anatolier? Spekulationerna är många, men det senare har nog ledningen. Mest beroende på att språket var indo-europeiskt besläktat med luwian och hittitiskan.

Styret;

Lykien hade från ca; 200 f.Kr. ett helt unikt styre, omnämnt som det första demokratiska förbundet. Till trots mot landskapets svåra terräng lyckades man hålla samman förbundet av statsstater under alla anstormningar och nödtider. Det fanns 6 större städer, Xanthus, Patara, Pinara, Olympus, Myra och Tlos. Deras konstitution studerades och beundrades av antika författare. Till skillnad mot de grekiska statsstaterna som ideligen krigade mot varandra höll de lykiska sams och verkar ha haft en stark kulturell, språklig, mytologisk och religiös försvarssamhörighet. Enligt en del källor kunde regenten i förbundet vara kvinna. Kvinnorna kunde också ekonomiskt bekosta allmänna byggnader och man refererade sitt ursprung från moderns sida. Herodotos skrev

 ” De har traditioner som man inte ser någon annanstans. De använder sin mors namn istället för faderns. Om en lykier frågar en annan om dennes ursprung, uppger han sin mors namn.”

Här har nog suttit en och annan högt ansedd Lykiark och tittat ned på teatern eller bortanför mot arenan för den Lykiska legionen och drömt om ordförandeposten. Mer om detta i resebeskrivning nr 2.

Handel;

Deras främsta exportvara var cederträden, som var det allra finaste virket till båtar och sarkofager samt var en måttstock för all annan träkvalité. Plinius den äldre skrev i ”Naturalis Historia”

"Trots sin bergiga karaktär, var Lykien inte på något sätt ett sterilt land, för där producerades vin, majs och alla de andra frukterna från mindre Asien, dess cederträd, tallar och plataner var särskilt uppskattade”.

Det var inte heller oväsentligt att det låg vid kusten längs sjöfararnas handelsväg och kunde ge dem nattförankring, piratskydd och fyllda färskvattens och mat förråd.

Del av romarriket;

Lykien blev en del av romarriket 189 f.Kr.(årtalet skiljer sig åt från olika källor). Men det var då under kontroll av rhodierna (romarnas hämnd för att Lykierna stred mot dem i slaget vid Magnesia 190) som behövde fastland att tillgå. Lykierna trodde först att de var partners men insåg snart att de skulle bli hårt hållna och högt beskattade. De ägnade 20 års tid för resor till Rom med petitioner om att bli befriade och 167 f.Kr. gav det resultat, den romerska senaten befriade dem och de fick till stor del självstyre under romerskt överinseende. Så flöt det på och även när Mithradates VI 88 f.Kr. tog kontroll över de omkringliggande områden var de lojala mot Rom som de ansåg hade befriat dem. Direkt romersk kontroll kom de under genom Julius Caesars Romersk-Lykiska vänskaps och ömsesidiga militära allians 46 f.Kr. Friden stördes otroligt nog av Roms inbördeskrig, Brutus (ja just den Brutus, Även du min Brutus! Som Caesar yttrade när han mördades)och Cassius trodde att lykierna stödde Antonius och Octavianus parti. När Brutus inte fick de pengar och soldater han begärde av lykierna gick han till attack mot Xanthus. Kanske var han varse om deras frihetsbehov och att de tidigare hellre begått massjälvmord än blivit intagna, men han blev uppbragt när männen efter en lång strid, brände upp sin stad med invånare och allt för att sedan strida till sista man. Brutus lär ha givit sina soldater belöning för varje xanthosier de lyckades rädda. Ur Plutarchos ”Parallella liv” kan man läsa (kanske inte helt sant) att

”Brutus, som var upprörd över vad som skedde, red runt staden i sin vilja att undsätta dem och med utsträckta händer bad han xanthoserna att spara och rädda sin stad. Ingen tog någon notis om honom, utan de försökte på alla sätt att tillintetgöra sig själva, män och kvinnor likaledes, även så barnen med skrik och ylanden hoppade de in i elden, eller hoppade med huvudet före från murarna eller kastade sig inför sina fäders svärd, blottade sina strupar och bad om att bli halshuggna”.

Brutus segrade snart nog över Lykien och de tvingades till enorma viten. Det var  slutligenden romerska armen som befriade dem och Antonius lät dem slippa alla skatter och uppmanade dem att återställa Xanthus. Först 43 e.Kr. blev de på Claudius initiativ för första gången en romersk provins, sammanslagen med Pamfylien. De åtnjöt en kort tid av frihet under kejsare Neros sista regeringsår men Vespasianus återupprättade provinsen igen. Den sammanslagna provinsen bestod tills den östromerske kejsaren Diocletianus på tidigt 300-tal lät Lykien bli en egen provins. Under hela denna period av romersk överhöghet lyckades lykierna hålla samman sitt förbund och hade full kontroll över landets inre angelägenheter. Men från 500-talet började det gå utför med Lykien, jordbävningar, 200 år av pest, asiatiska sjörövare och som grädden på moset en ny” inne” religion (islam), sammantaget ledde det till rikets undergång.

Några av de prominenta romare som besökte Lykien;

Germanicus och hans fru Agrippina besökte Myra 18 e.Kr. och blev hedrade med en staty i Myras hamn. Hadrianus och hans fru Sabina var i Lykien131 e.Kr. och blev varmt mottagna. Hadrianus förbättrade infrastrukturen och byggde stora spannmålsförråd. Han ärades i gengäld av att byggnader och statyer av honom restes, en kejsarkult i hans namn frodades. På 200-talet e.Kr. härjade ett rövarband i området och orsakade stor förstörelse, Probus och hans soldater åkte personligen till Lykien och gjorde slut på terrorn. Sen sågs också t.ex. Vespasianus, Trajanus, Antonius Pius, och Marcus Aurelius i Lykien. Cicero lär också ha passerat som guvernör i östra Anatolien och aposteln Paulus ankrade i Myra.

Romerska och också Grekiska influenser i Lykiens städer;

Amfiteatrar, agoror, romerska bad, akvedukter, triumfbågar, vägar (vägnätets utbyggnad var Claudius bedrift) och cisterner fanns i snart sagt varje Lykisk stad. De övertog grekiskan som språk och den romerska kulturen blev en del av vardagen i samförstånd med den gamla inhemska kulturen, deras religioner och mytologin hade ett gemensamt ursprung.

Kuriosa om likheter med den övriga antika världen;

Den på trojanska sidan stridande hjälten Sarpedon från Homeros Iliaden var Lykiens modiga ledare. I mytologin framställs ofta lykiska ledare som arvingar från den grekiska hjälten Bellerophon vars största bedrift var att han dödade monstret Chimera (vars hem vi besöker i del 2). Även gudarna var i många fall de samma Leto, Apollo, Artemis, Zeus, Athena, Ares, Dionysus, Hera, Helios, Hygeia, Hercules, Aphrodite och Nemesis listan kan bli lång och många av dem har omtvistat ursprung. Även orakel fanns samt spå”män”, ur Plutarch's "Moralia" kan man läsa

”Om Sura, som är en lykisk by mellan Phellus och Myra, har jag hört trovärdiga rapporter om att särskilda personer har gjort affär av att beakta fiskarnas rörelse, flykt och jakt, varifrån, de samlar förutsägelser, som andra från observationer av fåglar”.

Den romerska nyttan av en Lykisk provins;

Hamnar vid kusten, man var helt beroende av hamnar med täta mellanrum eftersom man inte kunde segla på natten.  Transportleder mot orienten, importvaror främst timmer men sedermera också säd till romarna men också bl.a. ull, vin och oliver.

Lykierna;

De tycks ha haft en alldeles unik känsla för frihet, frihet från andra men också frihet inom landet och deras demokrati var utan jämförelse. Den amerikanska konstitutionen har använt delar av den Lykiska demokratin. Kanske berodde romarnas mestadels ovanligt milda behandling av Lykien på att det var ett särdeles sammansvetsat folk trots sin svårframkomliga terräng. I dag är Lykien som ett antikt utomhusmuseum.

Politisk karta över antikens Lykien. Antika städer i svart, moderna samhällen i ljusgrått

https://sv.wikipedia.org/wiki/Lykien

En dikt om anfallet på Xanthos. 

We made our houses graves