25.03.2013 16:16

”kung över Makedonien, farao och gud i Egypten, de grekiska statsstaternas hegemon och ledare över rajorna i Punjab”

Alexander III eller så som han numera brukar benämnas Alexander den store, född 20 juli 356 död 10 juni 323.

Alla årtal är f.Kr. och hädanefter blir han helt enkelt kallad för Alexander.

Filip II kung i Makedonien var Alexanders far. Filip hade gjort mycket för att förstärka makedoniernas grekiska identitet, han fick t.ex. mot alla principer leda de Panhellenska Pythiska spelen som man inte ens fick deltaga i om man inte var infödd Grek. Han hade dessutom bott två år i den grekiska staden Thebe och han lät den redan då välkända grekiska filosofen Aristoteles undervisa Alexander. Han gynnade grekisk konst och vetenskap genom att införa grekiska bildningstraditioner. Sommaren 336 blev Filip mördad och mördaren blev omedelbart avrättad. Kanske gick det så fort för att det fanns misstankar om att Alexander låg bakom mordet på sin egen far. 20 år gammal blev nu Alexander kung, kung över ett stort rike. Filip hade genom sina slag och sin list lyckats underordna sig Grekland. Men ambitionen och planerna som hans far hade utarbetat var att utvidga och utvidga stort.

Alexander den stores strider och erövringar

Många trodde att Makedonien var försvagat efter mordet men Alexander visade sig mogen rollen och kväste upproren med synnerligen effektiva angrepp. Som traditionen bjöd ledde han själv sina trupper i strid. Som exempel kan vi ta Thebe, de gjorde ett dumdristigt försök att befria sig från sitt makedoniska styre. Det slutade med en stad i ruiner och mängder av döda och resterande människor blev sålda som slavar. Det som stod kvar, kanske som en hyllning till den hellenistiska kulturen, var poeten Pindars hus och enligt vissa källor även templen, resten var helt ödelagt. I och med denna förkrossande seger erkände alla de grekiska statsstaterna honom som sin nya ledare. Nu var det tid att genomföra pappa Filips stora plan, att invadera det enorma persiska riket. Våren 334 ger han sig för sista gången av från Makedonien med sin smått osannolika invasionshär på 48100 man. Troja var den första stad som invaderades och det hade ett symboliskt värde, Akilles hjälten från det trojanska kriget ansågs vara en släkting till honom från moderns sida. Han lär ha beklagat att det inte fanns någon Homeros som besjöng hans bedrifter.

Hur såg denne 22-årige härföraren ut? Han var kortvuxen, sannolikt strax under 1,7 m men med trimmade muskler och brukbar fysik. Håret som lockade sig räckte nästan ned till axlarna och var bakåtstruket med mittbena. Polisonger växte fram vid öronen men skägget lät han inte växa ut (ovanligt eftersom det bekräftade manlighet och makt), till skillnad från många av sina samtida. Hans yttre attribut är ingen smickrande bild av en härskare, hans utseende fick inte folket att genast associera styrka. Få i samtiden torde ha betraktat honom som stilig. Han var ovanligt ljushylt (vit hy var ett tecken på kvinnlighet och kvinnlighet var tecken på svaghet), han var kort, halsen var skev och han talade med en röst som var både skrovlig och skärande. Ögon var vattnigt blanka, rynkorna i pannan djupa och han har beskrivits som skrämmande. De som förväntat sig att se en ståtlig kung med alla de klassisk manliga attributen stråla omkring sig blev besvikna då de mötte honom. Deras bild av hur en kung skulle se ut blev inte bekräftad. Trots detta kom Alexanders yttre med tiden att utgöra själva sinnebilden för en härskare. Han blev förebild för alla de kommande kungaporträtten. För att förstå varför måste vi gå till den tidens föreställningsvärld som var starkt präglad av den grekiska mytologin och Homeros. Där kopplas maskulinitet och hjältemod ofta ihop med lejon. Herkules och Akilles var arketypiska lejonmän, så även Alexander. Han var inte vilken vanlig makedonisk kraftkarl eller krigarkung som helst. Alexander såg sig som den nye Akilles och många i hans omgivning delade den synen. Därför kunde han medvetet bryta mot traditionerna utan att riskera att betraktas som omanlig. Under sitt liv försökte Alexander hela tiden att efterlikna sin hjälte Herkules och krigaren Akilles varifrån han hade sitt ursprung. Så när han stred om Troja måste det haft ett stort symboliskt värde.

Bilden från boken Hellenistic sculpture av R.R.R. Smith. Lägg märke till alexanderlocken i pannan. Egentligen var kungaporträtten skulpturer i helfigur, oftast av en naken kung, eller med en liten slängkappa över axeln.  Men Alekanderporträtten är "urfadern" till företeelsen.

 Den första av de tre stora striderna mot den persiska armén ägde rum vid Granikos, motståndet bestod bara av några persiska satraper och deras arméer. Segern gav honom kontroll över mindre Asien men ännu hade han inte mött Persiens kung Darius III:s huvudtrupper. Dessa rustade nu för fullt och det första slaget utspelades vid Issus 333. Perserna var många fler men stridsplatsen trång vilket var till Alexanders fördel och Darius III flydde och kom undan, men han övergav sin familj vid striden.

”En av Alexanders främsta generaler i fälttåget mot Persien var Hefaistos. Han var Alexanders vän och barndomskamrat. Sannolikheten att de var älskare är stor och efter Hefaistos död 324 blev Alexander förkrossad av sorg och aldrig sig riktigt lik igen. Han levde bara åtta månader efter ”kamratens” död och troligen blev väl inte hans alkoholist beteende bättre av sorgen. Alexander byggde ett enormt begravningsbål, långt mycket mäktigare än vad anständigheten bjöd. Dubbelt högre än vad som påbjöds för en död kung. Han blev upphöjd till gudomlig hjälte och ett minnesmonument var under konstruktion när Alexander själv dog”.

Alexander och hans armé vandrade nu längs den östra medelhavskusten och intog alla hamnar på sin väg mot Egypten. Där mottogs de med glädje och hyllades för att de befriade dem från perserna. Alexandria grundlades 331 den första staden i en hel räcka av städer namngivna efter honom. I Egypten träffade han guden Amons orakel och från den stunden var han Zeus son. Sedan tidigare genom sitt släktskap med Herkules och Akilles hade han ett ursprung från Zeus men i den grekiska traditionen ärvde man inte gudomlighet medan man i Egypten kunde göra det.  Gudomligheten gjorde honom än mer självsäker och nu var det tid för den slutliga striden mot Darius III som höll på att omorganisera sina trupper strax intill Babylon. I oktober 331 möttes de på en öppen plats, Gaugamala, i nuvarande Irak. Alexanders arme segrade och nu hade han också de persiska resurserna till sitt förfogande. Darius III var fortfarande på flykt men blev mördad av en av sina egna satraper innan han hade hunnit bli infångad. De kommande tre åren involverade strider i Asiens mest fruktade terräng (Afghanistan, Uzbekistan och Tadjikistan) där en av Darius III:s satraper (provinsledare) utropat sig till kung.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Bukefalos

Följer ni länken ovan kan ni läsa om hans älskade häst på wikipedia, kul när man inte behöver vara vetenskaplig utan kan glatt referera till wikipedia

När de sista resterna av Persien var avväpnat drog de vidare mot Indusfloden för att invadera Indien. När Alexander och hans armé varit ett år i Punjab och erövrat fick soldaterna nog och myteriet var ett faktum. Då hade de 400 mil hem och många hade varit hemifrån i 8 år. Han insåg nu, om än motvilligt, att det var dags att vända tillbaka. Men han straffade sina soldater hårt genom att tvinga dem att marschera genom öknen i Pakistan och Iran där många av dem blev kvar. Kanske inte så underligt när marschen började närma sig 1800 mil och de samtidigt hade släckt en sisådär 750,000 asiatiska liv. Slutligen våren 323 kom Alexander (flertalet soldater svängde av hemåt lite tidigare) till Babylon, där stannade han kvar och planerade nästa erövring, den av Arabien, festade och umgicks. På en ”efterfest” den 29 maj 323 tömde han en 6 liters bägare med vin till Herkules ära, deras vin var oftast spätt med vatten, men ändå. Det  skulle visa sig att detta var hans sista party, hans livsresa skulle sluta här. Alexander dog där efter 12 dagars febersjukdom den 10 juni. Sjukdomens orsaker har det spekulerats i och forskats om  som exempel malaria, tyfoidfeber, förgiftning, ”väst-nils-febern” (encephalitis), lungsäcksinflammation överdosering av en stärkande medicin gjord på julros eller leverskador efter alkoholmissbruk. Han hade betraktat sig själv som fullkomligt oövervinnelig och lyckades övertyga sin omgivning om sin odödlighet men nu var det slut. Han, den store, den makedoniska arméns sammanhållande kugge han var död.

https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/4/40/MacedonEmpire.jpg

omigen samma sida, med denna länk kan man se hur de förflyttade sig

Alexander var inget helgon, snarare det motsatta, en despotisk man med ett ojämförligt gott självförtroende, som under historien blivit hyllad för sitt militärstrategiska sinne, både vad gäller strid och logistik. Han var en mästare på snabba truppförflyttningar.

”Krigsteoretiker hyllar och har hyllat Alexander genom tiderna. I sin bok Dell’arte della guerra (Om krigets konst) från 1521, beundrar Niccolò Machiavelli Alexanders utomordentliga ledarskap och taktiska förmåga. Den så kallade ”filosofkungen” och härföraren Fredrik den store av Preussen var en av de stora beundrarna och han diskuterar Alexander i sin brevväxling med Voltaire. Napoleon framhävde Alexanders strategiska begåvning och följde hans exempel och invaderade Egypten”.

Att hans självförtroende var omåttligt kanske inte var så underligt, han lade under sig det största rike som någonsin funnits. Han förlorade aldrig en strid och hedrades med så många epitet att han måste haft svårt att hålla ordning på dem. Han var kung över Makedonien, farao och gud i Egypten, de grekiska statsstaternas hegemon och ledare över rajorna i Punjab, så han hade en del att skryta över. Med hans arme följde historiker, vetenskapsmän och andra lärda män för att dokumentera vad de upplevde och lärde på vägen och historieskrivare sände rapporter hem till Grekland om de olika slagen (vår tids krigskorrespondenter). Alla de städer och bosättningar han grundlade längs vägen kom att få en grekisk struktur med t.ex. gymnaseion (en form av mångkulturell idrottsplats) teatrar och agora (torg). Dessutom var han äktenskapsförmedlare av stora mått och i många eller de flesta fall var de av blandad etnicitet (hans eget också)för att snabbare sprida det grekiska språket och kulturen. Men baksidor fanns också, hans alkoholvanor var alkoholistens, han var hård och inte alltid rättvis, han granskade systematiskt soldaternas brev (censurens uppkomst) Om hans soldater vågade sig på att plundra utan tillstånd lät Alexander avrätta var tionde man– en form av bestraffning som sen även romarna använde och då kallades decimering. Han lämnade oerhörd ödeläggelse och död bakom sig på många platser. Den yttersta konsekvensen av regimen var att han lämnade efter sig ett enormt rike, inte en mängd små stater med skiftande styrelseskick, utan ett enat välde under en kung.

Men det fanns inte en enda arvinge och Alexander hade inte utsett någon efterträdare. Här ser man en brist i hans geni, eller också gav han tusan i vad som hände efter sin död, eller också trodde han verkligen att han var odödlig han var ju faktiskt gudomliig. Hans närmaste män, en grupp generaler tyckte alla att de själva var den som var mest lämpad att styra. Det gräl som uppstod utmynnade i att riket delades upp i fem kungariken med varsin makedonier i förarsätet och de närmaste 150 åren kantas av konflikter mellan de fem rikena vilket försvagar dem gentemot utifrån kommande hot. Detta resulterade i att under det sista århundradet f.Kr. blev det sista av de fem kungarikena slukat av det romerska imperiet.

Eftervärlden har storeligen fängslats av Alexander. Romarna gav honom det ärofulla tillnamnet ”den store”, något som han själv inte kallade sig. När Julius Caesar fick se en staty av Alexander i Spanien suckade han tungt och beklagade sig. Han ansåg att han ännu inte hade gjort något minnesvärt ”fast han var i den ålder då Alexander redan hade erövrat hela världen”.

Alexander den store, Hyllad Ärad och ofta Härmad!