Den fantastiske Sluter!
Claus Sluter Bildhuggaren från Haarlem
Claus Sluter - exempel på tidig Burgundisk renässans eller en gotisk kvarleva från medeltiden?
Claus Sluter (1340/50-1405)
Claus Sluter statyn utanför Musée des Beaux-Arts i Dijon.
Under 1300-och 1400-talen uppstod ett nytt självständigt Burgundiskt rike. Det innefattade det Franska hertigdömet Burgund, Luxemburg, Brabant och Flandern.
Monarkerna, deras släktingar och medlemmarna av hoven i hertigdömena i Burgund, var frikostiga i sina anslag till konsterna. De uppskattade ett gott hantverk fina material och framför allt konstnärlig genialitet. John den godes fyra söner rivaliserade med varandra om att ha det vackraste och mest unikt utsmyckade hovet.
Filip den djärve (1342-1404) kontrakterade Claus Sluter till sin stab år 1385 och tog honom till Dijon vilken då var hertigdömet Burgunds huvudstad. Sluter var sen verksam i Dijon fram till sin död 1405. Hovet i Dijon var omtalat över hela Europa för sin kultur och konst. Han investerade mycket i konst för att etablera sin dynasti. Man vet inte mycket om Claus Sluter som person utan man får dra sina slutsatser utifrån de verk som finns bevarade. Alla verk som finns bevarade av Claus Sluter är beställningar från Filip den djärve. Främst var de avsedda för klostret Champol och tre betydande verk bör nämnas. Han gjorde delar av klosterkyrkans portal, som är nyskapande genom att dess skulpturprogram lever ett eget liv skilt ifrån arkitekturen. Man bör även nämna Mosesbrunnen, endast basen av den finns kvar intakt, med sex olika profetgestalter, Moses, David, Jeremia, Sakarja, Daniel och Jesaja, denna skulptur ger prov på vad skulptörer av Michelangelo kaliber senare ska lyckas åstadkomma och den skapar inflytande långt in på 1500-talet.
https://www.wga.hu/frames-e.html?/html/s/sluter/index.html Denna länk gäller för alla nedanstående bilder
Mosesbrunnens skulpturala formspråk bryter med höggotikens idealism genom att figurerna ger ett realistiskt uttryck t.ex. den skallige Jesaja med skrivdon vid bältet och en bok under armen. Man (ovan) ser också Moses godmodighet med det lockiga skägget och den otroliga draperingen och volymen, men varför har han horn, någon som vet? Men framför allt tycker jag om Filip den djärves grav den finns nu på Musée des Beaux-Arts i Dijon. Graven med de ursprungligen 40 men numera 33 sörjande munkarna i procession. Man skulle vilja krypa riktigt nära och titta dem alla djupt in i ansiktet. De uttrycker all världens sorg med sina fantastiska enskilda personligheter. Det är en avgrundsdjup sorg, men det skildras så värdigt. De grova yllemantlarna, med sina vackra draperingar totalt befriade från utsmyckningar, gör att intrycket blir själsligt naket. Att de är fristående från varandra gör att de kommunicerar ännu tydligare med varandra men också ut till publiken. Man kan känna deras gemensamma sorg. Filip den djärve har sina begråtare för evigt. Gravskulpturen är helt enkelt genial.
Kanske den pågående rivaliteten i hovet mellan Johans söner gjorde att klimatet var öppet för förändring och egensinnighet, kanske var de tvungna att hitta personligheter med egensinniga karaktärer för att stå ut mot sina tre bröder i konkurransen. Sluttexten om Claus Sluter i WEB Gallery of Art lyder i min översättning ”Sluter personifierar i sina skulpturer den växande medvetenheten av en individuell personlighet med nyupptäckta regler och varaktig elegans”. Troligen är Sluter den första konstnären norr om alperna som får en social förtroendeställning och utnämns 1389 till kammarherre. Detta är ytterligare ett tecken på framskridande renässans där individualitet och personlighet var nya viktiga egenskaper, man skulle synas. Redan då kunde man använt devisen ”syns man inte, så finns man inte”.
För mig framstår han som en unik person. Han verkade närmast under medeltidens gotik men går inte att placera in där och han var för tidig för att ha några samtida i renässansen. Han utmärks speciellt av sin förmåga att framställa känslan som de olika karaktärerna i skulpturerna har och för sina fantastiska draperingar. Varje epok måste ha sina utgångspunkter. Kanske var Claus Sluter en av dessa för renässansen. Jag vill tro att han helt enkelt var en äkta konstnärssjäl med sin egen unika stil. Genom denna stil blev han en av dem som inspirerade till renässansen.
Tre av Sluters sörjande personligheter vid Filip den djärves grav.