Del 4 Vilka saker har de lämnat
Husen är borta, templen har ruttnat men sakerna lever!
Ting; byggnadsrester, saker som gravgåvor, votivgåvor, cippus (stenmarkör för att ange en grav eller gräns) stele (en på offentlig plats rest sten, ofta dekorerad med reliefer och inskriptioner).
Jag utgår från bostäderna och städerna vilket är det minst kartlagda området. Etruskerna föredrog att bygga sina samhällen uppe på kullar och de har sen dess kontinuerligt varit bebodda i de allra flesta fall. Detta gör att många ”lager” av kulturer ligger ovanpå varandra och att de nuvarande invånarna ännu lever sina liv där, så ytterst få är hitintills utgrävda och kommer så att förbli. Vi gör en inblick i de dödas ”städer” istället. Ofta har begravningsplatsen som helhet en karaktär av stad, med huvudgator och kvarter. De döda fick ”leva” sina liv på en närliggande kulle, avskilda från staden. Gravskicket varierade med tiden men man finner också vitt skilda former av begravningar inom samma område vid samma tidpunkt. Aktens synliga bevis talar om för oss att man kunde brännas eller jordfästas i en grop i marken med en enkel cippus (någon form av sten som markerade att det var en grav) som markör eller i en stor tumuligrav. Spännvidden har mer med klass att göra än religion. Även formen av förvaringskärl varierade eftersom tiden gick och som det verkar personliga önskemål.
Husurna ca:30x40cm från 900-850 f.Kr. av impasto, funnen nära Albankullen. Denna var då tillför att begrava de som blivit brända. Dessa urnor har hittats i ganska stor mängd och har gett oss möjlighet att få en uppfattning om hur husen såg ut under olika tider.
Locket till en bemålad sarkofag i fullstorlek, innehållande Seianti Hanunia Tlesnasa från omkring 150-130 f.Kr.
Alla votivsaker lämnar vi till senare och håller oss till gravgåvorna. Fina gravgåvor var ett sätt att påvisa sin status, samt att det nog fanns en tro på att den begravde behövde saker mellan här-där, jordelivet- himmelen/helvetet. Det vanliga etruskiska jordelivet är mycket väl representerat i gravarna. Alltifrån reliefgraven, som på väggarna har reliefer av alla vardagsföremål vi kan tänka oss fanns i ett etruskiskt hem, till alldeles utsökt små arbetade guldsmycken till fullstora praktvagnar. Alla beständiga material som då fanns upptäckta är representerade i olika gåvor. Sen tror man ju att det fanns otroligt mycket mer gåvor av obeständiga material exempelvis, tyg, skinn, trä, matvaror osv. Jag vill speciellt framhålla en sak som var specifik för etruskerna, deras bronsspeglar (man kan se hur damen på sarkofagen håller en spegel med lock i handen) man har funnit runt 3000 st., gjorda mellan 540-200 f.Kr. och ungefär hälften av dessa har ingraverade motiv och en tiondel har namn ingraverade. Detta är ett kvinnligt attribut och ger oss framförallt scener från den privata sfären inne i husen med möbler, textilier, mode osv. samt rituella skeenden som giftermål. De flesta speglar var nog bröllopsgåvor som man tog med i graven.
Bronsspegel med graverad scen där Turan (Afrodite) gör sin toalett med hjälp av en bevingad assistent som håller spegeln åt henne. Ytterligare en assistent parfymerar hennes kind. Observera att Turan och en av assistenterna är namngivna. Från 375-325 f.Kr.
Nämnas måste också tvåpersoners sarkofagerna med de ömsinta paren på locken (liggandes som i sina egna sängkammare) där könen presenteras utan någon antydan till värdeperspektiv (då man gör den ena viktigare än den andra genom att utföra dem i olika storlekar) Jag är otroligt imponerad av hantverket av dessa enorma terrakotta föremål, bara att göra pyttesmå burkar med lock och få dem att passa ihop är svårt. Detta med ömsintheten är värt ett eget kapitel för under antiken är det unikt och man blir berörd av sarkofagfigurerna och deras känsliga uttryck.
Från 700-600 talet f.Kr. börjar uppvisningskulturen att bli synlig och aristokratin gjorde den stora massan beroende av dem, patron-klient systemet blir uppenbart. Statsstaterna växer, de gemensamma husen blir fler och gatubeläggningar, dräneringar, kulvertar ja allt som hör ett urbant liv till utvecklas. Nu gäller det att synas och visa upp sin medborgerliga stolthet och då blir det viktigt med tempel. Från 600-talet utvecklas de heliga platserna från de i naturen avpassade, såsom källor, gläntor, grottor och vattenfall över till enkla tempel för att i sann statusanda bli stora, rikt utsmyckade tempel. Från den romerska arkitektursförfattaren Vitruvius vet vi att de var ”kvadratformade, med stöttande pelare nära ingången och med en enkel bakvägg. Det innersta rummet (cella) var antingen indelat i tre kammare eller så bestod det av en kammare med öppna flyglar på varje sida. Taket låg ofta lägre än i grekiska tempel”. Materialet de byggdes av var sorgligt nog till största del förgängligt och vad som återfinns är mestadels grundkonstruktion och som tur är utsmyckningar i form av terrakotta.
Målat teracotta antefix från 520-470 f.Kr. ca:40x50 cm.
De belades efter hand med taktegel och taken smyckades med akroterion och antefixer, detta tillsammans med terrakottaplattor som spikades upp som dekoration på väggarna har gjort det möjligt att idag kunna utläsa mycket om deras tro och mytologi. Akroterion kunde vara statyer av figurer i naturlig storlek som då vette mot framsidan. Vilket innebar att vid offerriterna som skedde framför templet på utsidan så hade de offrande ögonkontakt med de magnifika gudastatyerna.
Eftersom alla de etruskiska källmaterialen har sina ”brister” gäller det att sammanföra de olika materialen och låta det som finns stötta varandra för att kunna göra en så korrekt tolkning som möjligt. Så etruskologer, arkeologer och filologer behöver varandra för att avmystifiera Etruskerna.
Votivgåvor
En votivgåva ges till en gudomlighet av ren tacksamhet eller som en bön om hjälp eller i enlighet med ett avgivet löfte när ett önskemål infriats. I princip vilken vara som helst kan bli en votivgåva, det enda som inte hittas på votivdepåerna i Etrurien är speglar. Man gick aldrig till en gud utan en gåva. De ting vi ser idag kanske utgjorde en tiondel av alla gåvor, resten bestod nog av förstörelsebart material som t.ex. trä, läder och inte minst matvaror. Impasto figurer (en orenad lera bränd i låg temperatur) och bucchero saker är det man framförallt hittar. Stannar lite vid buccheron, den började tillverkas under 600-talet i tunn lera kallad sottile, senare blev materialet tjockare och kallas pesante.
Bucchero bricka som symboliserar en eldstad med olika bruksföremål av både pesante och sottile bucchero.
Men det unika var sättet att behandla leran vid bränningen så att den blir helt svart med en yta som liknar metall. Etruskerna var inte bara internationellt anlitade för att utföra förutsägelser och spådomar från djurinälvor, åskväder och fåglars flykt utan de hade också många center som vi närmast borde benämna healing kulter. Anatomiska votivgåvor har hittats på andra håll men etruskerna var nog först. Under 300-talet blev det ett uppsving för dessa modeller antagligen beroende på de allt större städerna och verkstäder som masstillverkade dessa terrakottor.
En bekant till mig liknade keramik verkstadens butik vid ett apotek och jag kan med lätthet se framför mig hur jag går in och köper en fot och hoppas på bättring när jag offrat den vid gudomens altare.
Kanske fick jag gå över mängder med andras gåvor för att ta mig fram. Här var det inte gåvans värde utan gesten och önskan som var det viktiga. Många var de gudomar som man kunde offra votivgåvor till bl.a. Tinia, Uni, Turan, Culsan, Menerva och de heletruskiska Cel, Catha och Vei övervägande delen var gudinnor. Bland kroppsdelarna finner man både yttre och inre människodelar t.ex. öron, bröst, hjärtan, fötter, skallar, livmoder, genitalier ja allt som man kan bli sjuk eller skadad i. Sen under hellenismen blev lindebarnen otroligt vanliga. Man kunde nog både önska sig bot från en smärta eller sjukdom samt be om hjälp med fertilitetsproblem. Sen kanske inte alla anatomiska modeller var till för healing, fötter kunde representera en resa, händer kunde betyda förtroende och tilltro, så man bör inte ta förgivet att det alltid antyder healing. När de började bli vanligt med skrift, hade de sen länge offrat sina votivgåvor till sina gudar och de var så familjära med dem att hälsningsfraserna är korta, enkla, i det närmast vardagliga. Oftast uttrycker de bara från mig till dig!
Tror att jag på nästa keramikkurs ska ta och tillverka en ryggrad att lämna vid ett altare till den mest lämpade gudinnan, får hoppas att gudinnan inte har dött som sina undersåtar, men de sades ju vara odödliga.