Dante, Petrarca och Boccaccios syn på det skrivna språket.
(alla årtal e.Kr. skrivna med enbart årtalet, övriga markerade med f.Kr.)
Tres faciunt collegium – "Tre gör ett sällskap"
Dante Alighieri 1265-1321
Francesco Petrarca 1304-74
Giovanni Boccaccio 1313-75
Nulla dies sine linea – "Ingen dag utan en rad"
Kortfakta om latinets utveckling fram till Dante
Scio me nihil scire– "Jag vet att jag inte vet någonting", Sokrates.
Varifrån indoeuropéerna kom är omtvistat, antingen var de från de ryska stäpperna eller också från Anatolien i Mindre Asien. Dateringen är också mycket oviss men någon gång för 4000-8000 år sedan så hade de nått Europa.
Under 700-talet f.Kr. uppstod en bosättning vid Tibern i Latium vilket med tiden blev det romerska imperiets nav, Rom. Men under ett par hundra år fanns där bara några tusen invånare, dessa människor är de ursprungliga latintalarna. Imperiet växte och språket utvecklades till att även få ett skriftspråk, latinsk text har hittats vid Forum Romanum från 500 f.Kr. även något tidigare inskrifter finns. Romarrikets språk var latin, det var makthavarnas, förvaltningens, kyrkans och inte minst militärens språk, för att uppnå en militär karriär var man tvungen att kunna latin, därför var det många som lärde sig latin i vuxen ålder. Så spreds latinet ut i det väldiga riket ofta av soldater och diplomater som blev bosatta ute i provinserna. Språkets guldålder var mellan 100 f.Kr. till kejsar Augustus död år 14, på detta följde silveråldern fram till år 200. Detta är perioden för det klassiska latinet. Från denna tid kommer många av våra odödliga kulturskatter med författare som Cicero, Catullus, Vergilius, Plinius den äldre och yngre med många fler. Nu startar senlatinets era som nästan helt dominerades av att kristendomen tog fäste och spred sig över stora delar av Europa. Det som skrevs var övervägande teologisk litteratur och perioden varade från år 200-600. En av de viktigaste litterära bedrifterna var Hieronymus översättning av Bibeln till latin men nämnas bör också ”Confessiones” av Augustinus, kanske den första bok vi kan kalla en självbiografi. Det västromska riket föll under senare delen av 400-talet och det var sen främst kyrkan som förde den latinska språktraditionen vidare. Så fortsatte det tills Karl den store i slutet av 700-talet startade den karolingiska renässansen och ville återinföra det klassiska latinet men han fick ingen större genomslagskraft. Däremot blev hans skolreform den första grunden till dagens skolor och var av stor betydelse för latinets bevarande. Från 1000- till 1300 talet var de lärda framförallt skolastiker som framhöll logiken mestadels ur ett teologiskt perspektiv, de ansåg att allt kunde förklaras med förnuftet och nu har vi nått fram till Dante.
Dante av Sandro Botticelli (han med Venus i snäckskalet) 1495 54,7 x 47,5 cm
”Hans ansikte var långt, näsan örnlik, ögonen snarare större än mindre... och han var mörk, håret och den täta skäggväxten, svart och krulligt, och uppsynen präglades av svårmod och tankfullhet”
Boccaccio, Vita di Dante.
Dante som folkspråkens pionjär.
Potius sero quam numquam – "Bättre sent än aldrig" (Titus Livius)
Det skrivna latinet hade rent grammatiskt inte förändrats så mycket sen antiken. Det som skett var att det hade utvecklats med många nya ord, då främst teologiskt betingade ord det hade nog också gått från sin poetiska framtoning till att bli mer teoretiskt. Men under samma period hade det talade vulgärlatinet dragit i olika riktningar och många dialekter hade blivit så specifika att det med nöd och näppe gick att urskilja att det skrivna latinet och det talade var samma språk. Detta kan man se genom att från 900-talet och framåt hittar man marginalanteckningar i latinska böcker, där ord översätts till folkspråk, även glosböcker finns från denna tid. Det var detta språkklimat som Dante levde i, han föddes i Florens och dog i Ravenna. Dantes bok ”De vulgari eloquentia” är ett inlägg i den språkliga debatt som ägde rum under hans tid. Som den pionjär han var tog han sig an ett ganska outforskat ämne, kunde man skriva excellent diktning på folkspråk och vilket av de italienska språken/dialekterna skulle då vara det mest lämpade för ändamålet. Detta var kontroversiellt för skulle man bli ansedd som en god poet var det latin som gällde. I sin jakt på det perfekta folkspråket som han döpte till den ”väldoftande pantern” gick han bet. Istället önskade han en litterär italienska för hela landet. Att han själv skulle vara den som skapade normen för den italienska litteraturen med sin toskanska dialekt genom ”Divina Commedia” fanns nog inte i hans vildaste fantasier, även fast jag tror de var både livliga och rikliga. Dante levde i gränslandet mellan medeltid och renässans, renässansens intåg är en av orsakerna till att den ”väldoftande pantern” fick vila sig i många år innan den kunde ta kontroll över den italienska litteraturen.
Petrarca
Renässansen och humanismens inverkan på skriftspråket
Ut sementem feceris, ita metes – "som du sått, så skall du skörda", (Cicero, "De oratore", 2,65)
Både Dante och Petrarcas far blev avvisade från Florens av de svarta guelferna runt 1301 och hamnade efter vissa avvägar i Avignon. Där var ju även påvedömet placerat i en exiltillvaro. Avignon var en kulturell inspirationsplats att växa upp och leva i men som Petrarca sedermera uttrycker det också ett syndfullt Babylon.
Jag kommer att behandla Petrarca som en portalfigur för den litterära antikvurm som nu kom att frodas. Inte för att det icke fanns andra utan för att han sammanfattar perioden och hade så vida infallsvinklar att han täcker in det mesta och dessutom är levande än idag.
Petrarca träffade som barn Dante i Avignon och han hyste stor beundran för honom och hans eleganta språk och nymodiga textinnehåll. Han ägnar ett långt brev till att förklara för Boccaccio att han absolut inte hyste någon avundsjuka eller hade imiterat Dante. Men när han vänder ut och in på sig själv i sitt rättfärdigande blir man mer och mer övertygad om att han minst sagt var avundsjuk. Kanske borde han hellre ha erkänt Dante som kungen över folkspråket.
Petrarca älskade latin och det var inte de medeltida religiösa texterna som fångade hans intresse. Redan tidigt ger han uttryck för sitt förakt av det medeltida ”munklatinet” och skolastikernas brist på socialt engagemang, deras teoretiserande av verkligheten och deras retoriska tillkortakommande med stora brister i att få fram sina idéer. Redan i unga år läste han antika handskrifter och avskrifter för nöjes skull. När hans mamma dog var han 14år och
skrev en 32-radig dikt på latinsk hexameter. Redan i den kan man skönja hans kall att bli poet och hans förkärlek till antika referenser och mytologiska metaforer.
Drygt 20 år gammal började han sitt insamlande av antika verk, hans mest enastående bedrift var att sammanställa de delar av Titus Livius romerska historia som fanns bevarade och som han fått i sin hand. Genom dessa studier och egenhändiga avskrifter kom han i besittning inte bara av osedvanliga, kanske t.o.m. unika, kunskaper om det romerska imperiet utan han tog också till sig det klassiska latinet. Han fortsätter sen sin jakt på handskrifter och ägnar sig åt språkvetenskap med textkritiska ögon genom jämförelser av olika dokument och med hjälp av sina extraordinära kunskaper om antiken. Han fann under sina resor ett par bortglömda manuskript (Ciceros ”Pro Archia” i Liege 1333 och Ciceros brev i Verona 1345). Ciceros brev inspirerade honom att sammanställa sina egna brev i 2 olika utgåvor varav många inte var ämnade att skickas utan riktade sig till sedan länge avlidna berömda män. Han har nu nått en berömmelse då folk bugar sig på gatan åt honom och han synes ju vara en ganska så självgod man så det tilltalade nog hans ego. Hans liv var fullt av motsättningar; asylen-”fosterlandet”, jordiskt-himmelskt, synd-dygd, han var en kyrkans man med erotiska drömmar och oäkta barn. Med tiden blev han ganska ensam med sig själv och sina tvivel djupt ned i depressionens land men där mötte han kyrkofader Augustinus genom hans bok ”Confessiones” som inspirerade honom till hans egen ”Secretum”.
Nondum amabam, et amare amabam. quaerebam quid amarem, amans amare – "Jag älskade ännu inte, även om jag ömmade för kärlek. Jag sökte vad jag kunde älskat, förälskad i kärleken." (Augustinus).
”Secretum” framstår för mig med sin avskalade, utlämnande skörhet som upphovet till Petrarcas epitet som ”den första moderna människan”. Boken är som ett långt terapisamtal där Augustinus representerar hans överjag och Petrarca själv sitt vardagliga jag och sanningen finns med i form av en underskön kvinna. Om jag läst denna bok om en nutida känd person hade jag nog upplevt den som outhärdligt utlämnande, hur ska den då inte ha mottagits av hans samtid. ”Humanismens fader” är ytterligare en titel som ålagts honom, det var genom sitt gedigna sökande efter antika förebilder och sitt klassiskt latinska författande som han blev en av förgrundsgestalterna i den humanistiska renässansen. Kanske var den påtvingade asylen från "fosterlandet" hans frälsning och hans orsak till berömmelse, genom längtan som följde på frånvaron från hemlandet blev han mån om att tillvarata den antika kulturen och imperiets litterära genier, han närde också politiska drömmar om att återskapa romarriket, medan hans landsmän var mer för att försvara sin egen lokala stadsstat. Hans skrifter på det rena klassiska latinet var inom många skiftande genrer vilket gör det svårt att klassificera honom, han gav sig i kast med vad som för tillfället fångat hans intresse och kanske det han trodde skulle bringa honom störst berömmelse eftersom han verkar ha lidit av en svår fåfänga. Den blev inte mindre av att han 1341 på Kapitolium i Rom kröntes som den förste i modern tid till romersk poet. Han skapade en text/skrift modell som fungerade som inspiration för renässansen och som var det man eftertraktade. Nu kan vi lugnt säga att Dantes ”panter” gått till en lång vila. Som lärd var det ett klassiskt rent latin som skulle brukas helst i Ciceros anda.
Giovanni Boccaccio
I Boccaccio och Petrarcas förhållande var Petrarca den att se upp till och efterlikna. De möttes första gången 1350 i Florens och höll sen kontakten livet ut. Tillsammans bekostade de översättningen av Homeros till latin och ihop gjorde de avskrifter av några Cicero skrifter. De förde en oavbruten dialog om folkspråk kontra latin. Boccaccio hade startat sin författarkarriär med Dante som den stora inspirationskällan som han gärna imiterade och han finslipade Dantes folkspråk till att bli ett sofistikerat konstspråk i sin ”Decamerone”. Han influerades starkt av Petrarca och kom att slutligen helt acceptera Petrarcas skarpa skiljelinje mellan folkspråk och latin. Boccaccio påverkades så starkt att han förnekade och förstörde en del av sitt folkspråkliga författarskap. Jag är tacksam att han inte förstörde ”Decamerone” som var en stor läsupplevelse för mig och för vilken han blivit utnämnd som novellens skapare. Hans tankar om Dante gick från beundran till att förkasta honom för hans dåliga latinkunskaper och bristande förståelse för den antika kulturen. Han övergav prosan och började skriva lärda traktat som aldrig språkligt nådde de höjder som han nått på folkspråket. Det var en alltigenom ganska schizofren period och det belyses tydligt genom Petrarcas eget förhållande till sina egna Laura dikter. Denne ”humanismens fader” och förespråkare för det klassiska latinet eldade inte upp sina dikter på folkspråket utan vårdade och slipade på dem resten av livet. Han försvarade detta gentemot vännen med att de så tidigt hade blivit spridda runt landet och inte längre var under hans kontroll, här ser man tydligt den ambivalens som skriftspråket skapade. Nu är han mest känd för sina Laura dikter medan han under renässansen var en källa till information om antiken genom sina lärda traktat och omhändertagande av antika skrifter, han var en dignitet i ämnet med gott anseende. Redan under hans livstid skapades Petrarca sällskap och den trend han var upphov till finns utlöpare till än idag.
Vad stod de för och vad betyder de tre idag
Habent sua fata libelli – "Böcker har sina öden"
Dante är genom sitt textinnehåll en klassisk representant för medeltiden med himmel och helvete och nolltolerans för moraliskt felande, men språkligt har vi konstaterat att han var italienskans startpunkt. Boccaccio som har gett oss novellen, vad hade vi utan honom haft i våra bokhyllor. Han var vanvördig med en sexuell underton och drev med prästerna, klostren och de religiösa på ett ohämmat sätt, men även satiren hade medeltida anor. Han var folklig och lättillgänglig i sina texter. Han var den som imiterade och utvecklade Dantes folkspråk till en konst. Petrarca var innehållsmässigt mellan dessa ytterligheter. Men han har gett oss litteratur med introspektion, ett oupphörligt utforskande om den egna själen och den nu så populära självutlämnande texten. Han var en föregångare till dagens språkvetenskap. Genom sina studier av det klassiska latinet och antiken satte han en grund för renässansens bildningsområden och genom den forskning som där utfördes har vi idag tillgång till stora delar av den antika kulturen och litteraturen.
Latinet i Ciceros anda
Litterarum radices amarae, fructus dulces. – "Kunskapens rot är bitter, med dess frukter är söta". Cicero
Latinet, som med Petrarcas lärda litteratur nådde närmare det klassiska än vad någon annan gjort på närmare tusen år, var naturligtvis behäftat med fel både gällande latinet och rena historiska fakta. Ändå var det en livsprestation av omätliga mått och med stor betydelse för den fortsatta utvecklingen. Renässansens humanister fortsatte att finjustera det och fann ytterligare skrifter att behandla. Med tiden blev författarna ganska insnöade på Ciceros skriftspråk och ciceronerna gick till ytterligheter och bestämde att endast ord som Cicero använt skulle nyttjas. Men vår värld som är en ytterst föränderlig skapelse hade svårt att låta sig infogas i denna mall med ett så trångt språkbruk. Ett millenium hade passerat och orden som brukades då var nog inte lätta att göra något modernt av. Ciceronerna som var de främsta förespråkarna för det klassiska latinet blev dråpligt nog en av de avgörande orsakerna till latinets fall till folkspråkens fördel och i Italien fick Dantes ”väldoftande panter” sin revansch.
Sammanfattning
Mortui vivos docent – "De döda lär de levande"
När Dante skrev sin ”Divina Commedia” var nog inte tiden mogen för folkspråket, men han lämnade ett bestående avtryck, troligen var det också så att hans toskanska dialekt inte heller kunde läsas av den stora folkmassan. Vid Petrarcas tid var det tvunget att ta ett par steg tillbaka och börja studera latinet ur ett vetenskapligt perspektiv. Detta var inget man tidigare gjort, man hade inte dissekerat ett språk och försökt hitta dess minsta beståndsdelar. Avståndet till det klassiska latinet gjorde det möjligt för renässanshumanisterna att se på de förändringar som skett under tid och på detta sätt medvetandegjorde man språkutvecklingen. För att acceptera ett nytt skriftspråk tror jag denna utveckling inom språkvetenskapen var nödvändig. Arbetet tydliggjorde även vad som skett med det talade latinet som nu hade nått så dialektala skillnader att man kunde tala om vitt skilda språk och ur dessa utvecklades de enskilda europeiska språken med latinsk bakgrund och vart och ett fick sitt eget skriftspråk. Redan vid slutet av 1400-talet skrevs stora delar av prosalitteraturen på de olika folkspråken.
Quod scripsi scripsi – "Vad jag har skrivit, det har jag skrivit" (Pontius Pilatus)
Litteratur lista:
Wikipedias stora latinska citatsamling (alla latinska citat)
Tore Janson ”Latin, Kulturen, historien, språket” Wahlström&Widstrand
Tore janson ”Varför latin?” SNS Förlag
Ingmar Söhrman ”Vägen från latinet, de romanska språkens historia” Studentlitteratur
Francesco Petrarca ”Min hemlighet” Atlantis (inledning av Birgitta Kurten-Lindberg)
Fransesco Petrarca ”Kärleksdikter” Natur och kultur (inledning av Bengt Holmqvist)