Vesuvius 79 f.Kr.

27.03.2013 22:45
Den 28 mars startade en utställning i London på British Museum om Pompeji och Herculaneum

http://www.britishmuseum.org/whats_on/exhibitions/pompeii_and_herculaneum.aspx

Jag vill passa på att förmedla lite ögonvittnesskildringar som kommit ned till oss i våra dagar.

Vesuvius utbrott 79 e.Kr.

Plinius den yngre var född i Como 61 eller 62 e.Kr. Han tillhörde överklassen men blev tidigt faderslös. Hans farbror Plinius den äldre var den som framförallt tog hand om hans fostran och såg till att han blev välutbildad, vältalighet var ett av hans ämnen. Plinius den äldre omkom under Vesuvius vulkanutbrott 79 e.Kr. han var när han dog ansvarig amiral för den romerska västflottan som höll till i Misenum utanför Neapel. I ett första brev skildras farbroderns död men jag tänker ge er ett andra brev som beskriver hur Plinius den yngre upplever vulkanutbrottet från Misenum och oron över farbrodern. Breven om Vesuviuskatastrofen, författades av Plinius den yngre till vännen och historikern Tacitus, han tillhör en av de mer kända antika historikerna. Jag tycker att Plinius d. yngres berättelse är gripande och ger en konkret bild av upplevelsen, man känner sig delaktig i skeendet.

Nedan följer ett urklipp från denna sida

http://home.swipnet.se/~w-41909/plin.htm

där kan ni även läsa det första brevet.

 

Plinius andra brev till Tacitus.

Plinius hälsar sin vän Tacitus.

Du säger att genom det brev som jag på din inrådan skrev om min morbrors död du önskar få reda på inte bara vilka fasor utan även olyckor jag utstått som lämnats kvar i Misenum. Ty en skildring av detta hade jag påbörjat men avbrutit.

"Även om mitt inre ryggar för hågkomsten skall jag börja likväl."

( Verg. Aen.II.12)

Efter det att min morbror gett sig av ägnade jag resten av tiden åt studier ( ty det var ju därför jag stannat kvar). Därefter blev det bad, middag och sömn som var orolig och kort. Under flera dagar hade jordskalv pågått men de förorsakade mindre rädsla eftersom sådant är vanligt i Kampanien. Men den här natten ökade det nu på ett sådant sätt att allt inte blott flyttade på sig utan även vältes omkull. Min mor störtar in i mitt sovrum; jag i min tur var i färd med att stiga upp för att väcka henne om hon sov. Vi sätter oss i en förgård till huset som skiljer havet från bostadshusen genom ett smalt utrymme. Jag tvekar om jag bör kalla det karaktärsfasthet eller oförnuft ( jag var på mitt ardetonde år) men jag begär fram en av Titus Livius böcker och läser så att säga i lugn och ro och gör till och med utdrag som jag hade påbörjat.

Då dyker plötsligt en vän till morbror upp som nyligen kommit till honom från Spanien. När han ser mig och min mor sitta där och att jag t.o.m. läser klandrar han henne för hennes tålamod och mig för mitt lättsinne. Så mycket ivrigare ägnar jag mig åt min bok.

Nu är det dagens första timme men dagen är ännu tveksam och liksom loj. Sedan nu de omkringliggande husen skadats fanns det en stor och välgrundad rädsla för att husen skulle störta in. Även om vi var på en öppen plats var den ändå ganska trång. Då först tyckte vi det var lämpligt att lämna staden. En skräckslagen hop följde efter - man föredrar en annans beslut framför sitt eget, vilket under rädsla liknar vishet - och pressar och driver på oss med en väldig skara när vi ger oss av. När vi lämnat husen bakom oss stannar vi. Många förunderliga skräckscener får vi där utstå. Ty de fordon vi låtit föra fram flyttade sig åt olika håll även om de stod på plan mark och förblev inte på stället även om man stöttat under dem med stenar. Dessutom såg vi att havet sögs tillbaka och liksom trycktes undan av jordbävningen. Förvisso hade stranden vidgats och blottat många havsdjur i den torra sanden. På den andra sidan öppnade sig ett svart och rysansvärt moln sönderbrutet av vridna och dallrande eldsflammor åt alla håll och som avtecknade långa figurer av eldslågor. De liknade blixtar men var större.

Då sade nämnde vän från Spanien lite skarpare och påstridigare "Om din bror och din morbror lever vill han att ni räddar er; om han omkommit vill han att ni skall överleva honom. Varför tvekar ni alltså att rädda er?" Vi svarade att det inte kom på fråga att vi tänkte på vår egen räddning så länge vi inte var säkra på hans. Han dröjde inte länge utan störtade sig i väg i vild flykt och undgick faran. Inte långt därefter sänker sig det nämnda molnet ned över marken och täcker havet. Det omgav och dolde Capri och skymde udden på Misenum. Då bad, uppmanade och befallde mig min mor att jag skulle fly på vilket sätt det var månde.

From the Discovery Channel's ''Pompeii'', courtesy of Crew Creative, Ltd. {{CopyrightedFreeUse}}

Ty, sade hon, en yngling var i stånd därtill men hon som var tyngd både av år och fetma hon skulle dö på ett bra sätt om hon inte blev orsaken till min död. Jag svarade däremot att jag inte skulle kunna bli räddad om det inte skedde tillsammans med henne. Därefter tar jag hennes hand och tvinga henne att gå med mig. Hon lyder med tvekan och förebrår sig själv, att hon sinkar mig. Nu faller det aska, ännu likväl sparsamt. Jag ser tillbaka ; ett kompakt mörker tornar upp sig bakom som följer oss som en ström som rinner över jorden.

"Låt oss vika av från vägen" säger jag," så länge vi ser för att vi inte om vi snubblar och blir liggande trampas ned av de efterföljandes skara. Knappt hade vi tänkt på detta förrän en natt omhöljde oss. Inte en sådan natt som det är då inte månen lyser och det är molnigt utan som när man släckt ljuset i ett slutet rum. Du skulle kunna hört kvinnornas jämmer, barnens gny, ropen från männen. Somliga sökte med rösten kontakt med sina föräldrar andra med sina barn andra med sina makar ock kände igen dessa med röstens hjälp. Somliga ömkade sig över sitt eget öde, andra över de sinas.

De fanns som av rädsla för döden bad om att få dö. Många höjde händerna mot gudarna. Flera tolkade det som skedde så att inga gudar fanns och att detta var den eviga och sista natten på jorden. Ej heller saknades folk som ökade på de verkliga farorna med uppdiktade och inbillade fasor. Det fanns personer som lögnaktigt berättad för de som trodde dem att det och det huset i Misenum störtat in eller stod i brand. Det blev lite ljusare vilket för oss syntes vara ett bevis för den annalkande elden och inte dager.

Och eld var det sannerligen men den stannade på avstånd och det blev mörkt på nytt och åter mycket och tung aska. Ideligen steg vi upp och skakade av oss den, i annat fall hade vi blivit täckta av aska och till och med kvävda av tyngden. Jag skulle kunna skryta över att inte en suck,  inte ett ord av feghet undfallit mig under denna stora fara, om det inte varit så att jag trott att jag skulle gå under med allt och allt med mig i min olycka något som likväl var en stor tröst i förgängelsen.Till sist tunnades mörkret ut och löstes upp som i rök eller dimma.. Strax blev det riktig dager och även solen lyste fram men den var gulblek som den brukar vara när den går ner. De ännu ängsligt ovana ögonen såg allt förändrat och täckt av aska som ett snötäcke.

GNU Free Documentation License.

Sedan vi återvänt till Misenum och hjälpligt kurerat oss tillbringade vi en ängslig natt svävande mellan hopp och fruktan. Fruktan dominerade ty dels fortsatte jordbävningen dels var de flesta människor utom sig av hemska spådomar och hånade både sin egen och andras olycka. Detta till trots kunde vi inte ens då, fastän vi upplevt en fara och väntade fler, fatta beslut om att ge oss av innan vi fått bud om vad som hänt min morbror.

Detta som på intet sätt är värt att skildra för historien, skall du läsa men inte nedteckna och du får ta på dig skulden eftersom du bett att få min berättelse, om det verkar som om detta inte ens är värt att skildra i ett brev.

Farväl.

Översättning från latinet: Örjan Rudstedt- 98

 

Tack Plinius och Tacitus som låter oss få ta del av händelsen, ser fram emot att få se utställningen i London och få ta del av de ögonblicksbilder som där blev bevarade under massorna.