Legenden, det svarta fåret och kameleonten, var de renässansmänniskor?
Renässansens människosyn och J. Burckhardts renässansmänniska
Kan den klart lysande fursten Lorenzo dé Medici ”il Magnifico”, den grymme tyrannen Cesare Borgia och han som tillhör alla läger Niccolo Machiavelli alla vara renässansmänniskor och dessutom vara det enligt Jacob Burckhardts teorier? (Angående Burckhardt se föregående blogg ”Jacob Burckhardt och hans BOK”.) De tre männen var oförglömliga personligheter som levde under samma tid i Italiens norra halva. Vari bestod deras storhet? Vad var det som gjorde dem historiska, som gjorde dem till renässansmänniskor?
Bakgrund
Från medeltidens kollektiva människosyn träder Dante Alighieri fram. Då var människan enbart en del i det stora allmänna, i form av ras, folkslag, parti, kooperation eller familj. Dantes stora personlighet utgjorde en brytpunkt, redan under sin livstid kallades han poet, filosof och teolog. Medeltidens livssyn hade sin grund i tro, fördomar och illusioner medan Dante var realist och naturtrogen. Han var en mästare på att uttrycka förakt genom sin komik. Dantes ”Den gudomliga komedin” blev grunden till vår moderna poesi, även om det skulle dröjda ett sekel innan den helt adopterades i den nya Italienska författarsjälen. Renässansens referat till honom är oräkneliga.
Orsaken till renässansmänniskans uppkomst
Enligt Burckhardt var utvecklingen mot renässansmänniskan en effekt av Italiens uppdelning i otaliga små republiker och furstendömen. Furstarna var ofta kortvariga vid makten och medvetna om detta. De ville då utnyttja sin tid för att utvinna mesta möjliga personliga ära. Det gjorde att de blev tvungna att visa upp personlighet och individualitet, skilja sig ur mängden. Deras underlydande påverkades också, för att behålla sina positioner fick de helt enkelt haka på.
Republikerna med sina korta valperioder med oupphörliga makt och partibyten påverkades på liknande sätt. Det gällde att passa på att utöva sin makt och att dessutom se till att njuta av den. Att skapa sig ryktbarhet.
Vad är en renässansmänniska - enligt Burckhardt
Det är en självständig individ med en mångsidig personlighet. Många nya lärdomar och antika återupptäckter skapade ett samhälle där en tydlig personlighet kom till nytta. Fram mot 1300-talet hade Italienarna tagit till sig mycket individualitet, ingen var längre rädd för att vara annorlunda, det var snarare en merit i samhället. Stora förändringar skedde och det öppnade upp för Burckhardts renässansmänniska. Lokalpatriotismen blomstrade, man berömde sig både på vers och prosa. Det blev viktigt att framhålla alla de personligheter som staten kunde uppbringa. Så utvecklades historieskrivarna. Varje furstendöme och republik bemödade sig om att alla storheter skulle bli omskrivna. Biografierna utvecklades från Petrarcas brev till rena levnadsberättelser. Där beskrevs verkligheten, såsom i Girolamo Cardanos ”De propria vita” där han beskriver sin ålderdom och dess fröjder. För att skriva dessa biografier krävdes att man skiljt sig själv från mängden, man var tvungen att vara en egen specifik individ. Ryktbarheten blev åter ett begrepp, den hade slumrat sen antiken. Historieskrivarna och skaldeberättarna använde det inte bara i goda avsikter, det var vanligt att de förtalade andra stater och personer för att framhålla sig själva eller sin stat. Konstnärerna däremot verkar ha samarbetat flitigt med varandra. Individualiteten inom konsten låg några steg efter den inom det skrivna ordet. Det fanns en stark drift att utveckla personligheten. Mångsidigheten blev ärbar, i 1400-talets Italien var ofta både köp- och statsmännen bildade inom ”studia humanitatis”. Kyrkans inverkan i livet blev mindre påtaglig. Rika familjer och hoven började visa upp sig genom yttre skönhet, såsom botaniska trädgårdar, där nyttoväxterna fick flytta undan. Nu skulle det vara mångfald, skönhet och exotiskt. Kring villorna kunde de också ha zoologiska trädgårdar.
Enligt Materazzo
”Till en furstes prakt hör hästar, hundar, mulåsnor, hökar och andra fåglar, hovnarrar, sångare och främmande djur”.
Vetenskapernas främste utforskare var L. da Vinci med sina anatomiska studier och vapenutveckling. Utifrån en ny vetgirighet och vandringslusta, i vissa fall landsförvisning, började man röra sig ut i världen. Man skaffade sig nya kunskaper och tog till sig andras idéer. Människor blev mångsidiga och starka personligheter uppskattades i samhället. Burckhardts renässansmänniska skapades ur alla dessa förändringar, som en ryktbar personlighet med många strängar på sin lyra.
Såhär uppstod den allsidiga människan ”L’uomo universale”.
Tre Porträtt med Burckhardts renässansmänniska som utgångspunkt
Lorenzo de Medici ”il Magnifico” 1449-1492
Lorenzo föddes och växte upp i ett hov hos sin farfar Cosimo il Vecchio. Farfarn som senare blev tilldelad hederstiteln ”Pater Patriae”. Cosimo omgav sig med humanister och därmed fick Lorenzo skolning direkt från födseln. Han var en entusiastisk elev med stor intelligens. Han utbildades enligt den nya humanistiska andan av Gentile Becchi. Han deltog i tornerspel, falkjakt, och ridning. Hästar var en passion och han deltog i uppfödningen av kapplöpningshästar till Sienna. Redan som yngling sändes han ut på diplomatiska uppdrag till påvens hov och andra platser. Han var inte alltid road, på en av sina resor skrev han till sin fars sekreterare;
”Tack så mycket, för era brev, feta brev och tunna brev, det oönskade jobbet, informationen angående Flandern och England, pesten, skatterna och allt det övriga”.
Lorenzo styrde Florens som en furste. En furste gömd bakom ridån under ett republikanskt skådespel, mästerligt regisserat av hans skarpsinne. Han hade pengarna och makten att endast låta det synas som han ville skulle bli sett av folket. Det var en hegemonisk maktställning. Han var en givmild furste som styrde med rättvisa och jämlikhet inför lagen, men han kunde också vara grym. Efter mordet på hans älskade bror Giuliano utplånade han familjen Pazzi och deras anhängare från Florens. Han kunde också vara grym när han ville statuera exempel. Hovet fungerade som en konstnärlig, litterär och filosofisk akademi. Diskussioner och ämnen skiftade efter deltagarna. Där kom och gick storheter som Piero och Antonio del Pollaiuolo, Sandro Botticelli, Domenico Ghirlandaio (han som målat den underbara tavlan ”Gammal man med ett barn”), Michelangelo Buonarroti (han bodde och deltog i familjens liv under flera år). Av humanister fanns här t.ex. filosoferna Marsilio Ficino (som han ”ärvde” av Cosimo), Angelo Poliziano och Pico della Mirandola. Pico var en man som Lorenzo räddade undan landsflykt och som sedan tilldelade honom en sjufaldig tolkning av första Moseboken. Denna tolkning inspirerade senare Michelangelo till målningarna av skapelsen i Sixtinska kapellet. Han höll sig dessutom med en stor grupp som reste, köpte in, kopierade och översatte klassiska verk, detta för att utöka sitt bibliotek. Den Platonska akademin höll ofta till vid villan i Careggi. Lantställena var viktiga för Lorenzo, eftersom han led svårt av gikt, där kunde han dra sig undan. Vid palatset Poggio a Caiano fanns en zoologisk trädgård som han älskade. Dess största berömdhet var en giraff som fanns där en kort tid, den var en gåva från sultanen i Egypten. Han höll också mästerliga fester vid lantställena, medans andra festligheter kom folket till del inne i Florens.
Lorenzo utstrålade kraft, beslutsamhet och en bisarr skönhet en energi och livslust, men även stundtals melankoli. Han älskade sina vänner. Practical jokes roade honom, även de som gränsade till grymhet. Både beffe och burle passade hans komiska sinne, hans visor och skämt tenderade att bli vulgära. Han var en god poet, skådespelsförfattare och levnadsberättare. Lorenzo skrev en historia om bönders liv ”Nencia da Barberino” det är ett djärvt realistiskt och mycket detaljerat porträtt men ändock poetiskt. Däremot borde han inte sjunga men dansa kunde han redan som liten, som talare fick han alla att tystna. I sina brev kommer hans vältalighet fram se t.ex. brevet till hans son Giovanni i Rom, han som sedermera blev Påve Leo X.
Länk till ett av Lorenzos brev till sin son Giovanni i Rom.
https://www.fordham.edu/halsall/source/lorenzomed1.asp
Länk till Niccolò Machiavellis eftermäle över Lorenzo il Magnifico i ”Istorie fiorentine”
https://www.fordham.edu/halsall/source/machiavelli-histflo-lorenzo.asp
Cesare Borgia 1475/76-1507
Han föddes i Rom och var son till Rodrigo Borgia som senare blev påve Alexander VI. Moder var faderns älskarinna Vannozza dei Cattanei. Fadern var den förste påven med öppet utomäktenskapliga barn. De var av Spansk härkomst och hade skapat sig ett namn i Italien vid 1400-talets mitt. Hans tidiga lärare ansåg honom vara exceptionellt begåvad. Studierna bedrevs vid universiteten i Perugia och Pisa, han studerade framförallt juridik och kanonisk rätt. Men han blev också bekant med de nya lärdomarna inom ”studia humanitatis”. Han fann stort intresse i arkitektur, då i huvudsak av militär natur. Såsom andra sonen var Cesare ämnad för en kyrklig karriär. Vid 15 år blev han biskop över Pamplona och vid 18 kardinal men han hade ingen passion för det kyrkliga. År 1497 mördades hans bror under oklara omständigheter. Cesare klarade sig inte undan misstankar. Men han fick sin hett eftertraktade karriär. En kort tid efter mordet avsade sig Cesare sin kardinalstitel, han blev den förste någonsin att göra detta. Han var beroende av sin far, endast han kunde ordna beskydd från andra stater och vidmakthålla alliansen med Frankrike. Det Franska bandet stärktes genom Cesares giftermål 1499 med Charlotte d’Albret syster till Johan III av Navarra. De fick en dotter tillsammans, men Cesare fick minst 11 andra barn. Nu sattes ett projekt igång som gick ut på att han skulle få ett stort område i norra Italien som sitt eget. Ett rike åt en tyrann. Hjälp hade han av den påvliga armén och sina allierade. Nu intogs i rask fart Imola, Forli, Cesena, Pesaro, Colonna, Rimini, Elba, Faenza och Piombino. I maj månad 1501 utropas han som furste över Romagna. Genom faderns försorg anställde han kondottiärerna Gian Paolo Baglioni, Giulio och Paolo Orsini, Vitellozzo Vitell och Oliverotto da Fermo, det var de som upprätthöll ordningen i Romagna åt honom. Cesare han drog raskt vidare, nu var det Urbino och Camerinos tur dessa riken intog han genom högförräderi. Nästa anhalt skulle bli Bologna, men nu hade kondottiärerna fått nog. Framförallt Vitellozzo och Orsini-bröderna hade insett hans otroliga grymhet och den fantastiska sammansvärjningen i Magione var ett faktum. Cesare förlorade mycket land och makt. Han drog sig tillbaka till Imola för att omgruppera och utverka sin hämnd. Han kallade kondottiärerna till förlikning på nyårsafton 1503, men de togs förrädiskt tillfånga och avrättades. Cesare Borgia var inte en man som förlät. Ändå blev han mer beundrad än avskydd för sitt listiga dåd av sina samtida. Pappa påven dog strax därpå och enligt Machiavelli var detta Cesares svaghet, han kunde helt enkelt inte stå på egna ben. Cesare blev sen arresterad och fängslades i Spanien, men han lyckades fly till sin svåger, kungen av Navarra. Han tjänstgjorde i hans armé och stupade 31 år ung.
Cesare var allmänt ansedd som en vacker man. De sista åren levde han bakom en svart mask för att dölja en vanställande hudsjukdom. Förvisad och ful, vilket öde för en maktälskande fåfäng man. Hans intressen var mer vetenskapliga och litterära än artistiska, fast han kunde med lätthet skära ut en elegant figur. Lokal sport var något han älskade och gladeligen deltog i. Vid sina vistelser vid det påvliga hovet blev han känd för sina jaktfester, kärleksförhållanden och pråliga kläder. Cesare levde ett liv i extrem välfärd. Enligt Rafael Sabatini kunde hans följe se ut som följer:
”När han anlände till en ny stad och ville göra intryck på folket. Då var både han och hästen smyckade med guld, diamanter och pärlor. Han åtföljdes av 50 mulor med packlådor, 16 hingstar och 48 medföljande män till häst.”
Han porträtteras som ett monster av lust och elakhet, han var en fruktad man i hela Italien vars motto var:
”Antingen Kejsare eller ingenting”
När Machiavelli skriver om Cesare Borgia använder han sina egna politiska och diplomatiska erfarenheter. Under sin tid som florentinsk statssekreterare blev han bekant med den fruktade påvesonen. Hans första sammanträffade med honom ägde rum i Urbino sommaren 1502, kort efter det att hertigen intagit staden för sin egen och Kyrkostatens räkning. I sin rapport från mötet beskrev Machiavelli tillsammans med Francesco Soderini (biskopen av Volterra) hertigen på följande sätt:
”Denne furste är mycket praktfull och magnifik, och vad det militära beträffar är han så djärv att varje sak, hur stor den än må vara, förefaller honom liten; och i jakten på ära och makt vilar han aldrig, och han känner heller inte av trötthet eller rädsla. Han anländer till en plats innan man hunnit göra klart för sig varifrån han brutit upp; han gör sig omtyckt bland soldaterna; han har samlat de bästa männen i Italien; och dessa faktorer, i förening med en evigt god tur (perpetua fortuna) gör honom segerrik och formidabel.”
Cesares gravinskription löd:
”Här ligger i lite jord en som var fruktad av alla som höll fred och krig i sin hand”
Niccolo’ Machiavelli 1469-1527
Niccolo föddes i Florens, hans far var advokat och de levde under små förhållanden. Fadern såg till att han fick viss bildning av ”underliga”, inte undermåliga, lärare. Böcker var den lyx som fanns och dem utnyttjade han förtjänstfullt. Kanske var det dessa självstudier som gjorde honom unik och varifrån han utvecklade sin alldeles egna och särartade stil. Möjligen bedrev han vissa studier vid Florens universitet. Hans politiska karriär i Florens startade 1498. Han var då helt okänd för allmänheten och bara 29år. Diplomatin, utrikesaffärerna och militäraktionerna blev hans signum. Den första viktiga diplomatiska resan gick till det Franska hovet. Där blev han varse hur ett starkt land styrs under en ensam furste. De påföljande åren innebar mycket resande, han var en händelsernas man och en god ryttare. Sina resor till Cesare Borgia för att förhandla och förhala åt Florens, gav honom många nya influenser. Han tog till sig Cesares ledarskap som tyrann vilket gav honom material till ”Fursten”. Han fick där också bevittna morden i Sinigaglia. Sodorini blev vald på livstid i Florens och Niccolo blev genast hans viktigaste medarbetare. Han fick nu möjlighet att utveckla Florens armé, innan hade de förlitat sig på legoknektar, vilket Niccolo ansåg vara en farlig svaghet för en stat. I kriget mot Pisa förde han, mot de styrandes inrådan, själv sin armé:
”ni måste låta mig vara med min armé, bakom linjerna skulle jag dö av melankoli”.
Soderini avsattes 1512 och Medicéerna tog åter över. Niccolo kom i onåd, avsattes, fängslades och torterades å det grövsta. Han vädjade för sitt liv till påve LeoX och benådades.
Bortvisad från makten bodde han strax utanför Florens. Skrivandet blev hans livsnerv, under 1513 skrev han det mesta av både ”Il principe” och ”Discorsi”. Han beskriver stater präglade av cykliska förlopp. De uppstår och blomstrar för att sedan till följd av egenintresse eller girighet försvagas för att i nästa fas splittras eller erövras. För Niccolo var det antika Rom något att efterlikna, det hade äkta ”grandezza”. Hans syn på politik och tyranni var att
”det politiska livet är identiskt med det medborgerliga liv som levs i en republik och oförenligt en despotisk envåldshärskares styre”.
Han ansåg att politik var en moralisk syssla. Han ville bli tagen till nåder, dedikationen i ”Fursten” gick till Medici, de som nyss torterat honom, han ville tillbaka. Han nådde aldrig hela vägen utan fick nöja sig med de lägre tjänsterna. Men som historieskrivare för Medicis räkning skrev han ”Florens historia”. Där kan man läsa om Lorenzo:
”Nor can he be charged with any vices that would stain his many virtues,”
och angående hans död:
”Neither Florence nor all Italy ever lost a man of higher reputation for prudence and ability,”
Visst, Cesare Borgia är hans sago-Furste men Lorenzo är hans dröm-Furste, för ett enat Italien.
Niccolo var en uttalat taktisk person, som skrev mängder av politiska skrifter, med utgångspunkt i den mänskliga naturen. Han var en politisk föregångare. Hans unika och geniala stil kanske bottnade i hans brist på skolning, hela livet spenderade han bland de nya humanisterna medan han själv var autodidakt. Han var en rak man som stod upp för sitt fosterland. Han var en god make till sin fru Marietta Corsine som han äktade 1501. Det fanns både tillgivenhet och attraktion mellan dem och de fick fem eller sju barn. Han var en otålig och rastlös person. Cynism borde ha varit hans andranamn. Det genomsyrar mycket av den prosa och komik han med stor framgång skrev.
But men is born defenceless, and his fate
Is to be stripped of all—no hide, no quills,
No feathers, fur, or bristles as his plate.
He enters into life with tears of fright
And his first word is but a sound of pain—
He is indeed a most pitiful sight.
Machiavelli utdrag från “The ass”
Länk till Fursten på engelska;
https://www.gutenberg.org/files/1232/1232-h/1232-h.htm
Hur uppfyller de kriterierna till att vara renässansmänniskor
Lorenzo och begreppet renässansmänniska är som pastan och tomatsåsen. Mångsidigheten är oomtvistad, som furste, mecenat, författare och diplomat känner vi alla till honom. När man ger sig ut på dödsdömda diplomatiska uppdrag, som det till Neapel och kommer hem med storvinsten, eller promenerar genom Florens gator med en giraff, så! skaffar man sig ryktbarhet. Oundvikligen och lika tydligt som ett porträtt, påminns man om honom i Florens stadsliv. Var och varannan vägg är än idag prydd med familjesymbolen ”Le palle”. En magnifik furste med Florens i sitt hjärta, både i med och motgångar. Från hårda sanktioner till de mest grandiosa festligheter, så styrde han sitt rike. Lokalpatriotism och familjens ära var hans drivkraft. Lorenzo är som en legend och för många inklusive mig är han tillsammans med de stora genierna synonym med renässansen. Burckhardt kunde ha skapat sitt begrepp renässansmänniska med Lorenzo i tankarna.
Cesare som renässansmänniska hade jag svårast att ta till mig. Min bild av en renässansmänniska var en sofistikerad, konstintresserad god person. Cesare var en stor man men passade inte in i min förutfattade bild, men jag har fått ändra uppfattning. Cesare var kunnig inom många områden, juridik, litteratur, militärstrategi, sport och han var välutbildad, karismatisk och extremt extravagant. Genom att avsäga sig kardinalstiteln fick han renässansens uppmärksamhet. Han ville bli igenkänd och synas över hela landet, identiteten han skapade sig var som Italiens grymmaste tyrann. Han var en renässansmänniska men inte den sort som väcker vår beundran. Cesare drog fram genom Italien med sin stora armé på flera tusen man. I vissa fall räckte fruktan inför den grymme tyrannens anfall, för att kunna ta över hela riken. Hans luxuösa utstyrsel med guld och diamanter var hans kännetecken. Älskarinnorna var många, festerna dyra, han levde på stor fot. Detta gjorde att han aldrig passerade obemärkt, hans person var fruktad men välkänd. Cesare var förälskad i tanken på sig själv som tyrann över Romagna. Cesare var det svarta fåret bland renässansmänniskorna.
Niccolo var i förhållande till de andra, den fattiga arbetaren. Han var hela tiden tvungen att anpassa sig till de förhållanden som för tillfället rådde i Florens. Som renässansmänniska uppfyller han alla kriterier med råge. Han ansåg sig stå de stora romerska, antika, författarna nära och han upplevde att han samtalade med dem. Han var en berest herre, som i diplomatins tjänst fick tygla sin häst på långa ritter, både i och utanför landets gränser. Han var en handlingens man som hela tiden drog lärdom av sina möten med kända och okända människor. Niccolo vände ofta kappan efter vinden, han kunde nästan vända ut och in på sig själv, men lyckades mestadels göra det utan att frångå sina principer. Han ville tjäna Medicéerna, men samtidigt var deras fiende Cesare Niccolo’s militärpolitiska ideal. Hans komik drog ned stora applåder och skratt från alla läger. Hans historieskrivningar hade en ny fräsch vinkling, där människor som enskilda individer fick ta plats. Politisk vetenskap föll sig naturligt för honom. Han skrev om det på ett nytt och opartiskt sätt. Han var en modern renässansmänniska, speciell för sitt sätt att analysera politiska problem och historiska skeenden utifrån mänskliga observationer. Han älskade Florens och sitt Italien över allt annat. Helst skulle han ha velat skapa en furste som styrde hela riket. Niccolo var renässansens kameleont med omätlig anpassningsförmåga.
Dessa tre mycket unika personligheter skrev genom sin självständighet och mångsidighet alla in sig i världens historieböcker. Det var genom sina knivskarpa profiler de gjorde sig odödliga. Legenden, det svarta fåret och kameleonten, alla var de renässansmänniskor.
De tre i våra dagar
Om Burckhardt levt idag och sett dessa mäns inflytande på dagens samhälle, tror jag han hade blivit imponerad. Niccolo Machiavelli används fortfarande som politisk utgångspunkt för diskussioner. Sen är det synd att de flesta så ensidigt känner honom för ”Fursten”. Begreppen han skapade genom sitt unika författarskap machiavellisk och machiavellism används än idag. Hans böcker går fortfarande till nytryck, framförallt ”Fursten” och i viss mån ”La mandragola”. Cesare Borgia är en perfekt TV-spels symbol, senast 2011 kom ”Assassin’s Creed” med Cesare som antagonist. Tacksam är han även inom den skönlitterära genren, storheter som Alexander Dumas och Pär Lagerkvist är ett par som utnyttjat hans personlighet. Nietzsche har gottat sig i hans person många gånger. Även i sångtexter dyker han upp. Alla tre har gett upphov till ett otal biografier och ännu verkar inte allt vara sagt om dessa individer, det utkommer hela tiden nya. Lorenzo de Medici med hela sin berömda familj är nog den som har flest biografier skrivna om sig. Konsten han sponsrade kan du se på Florens museum. Hans poesi kan man delvis läsa i nyutgivna antologier. Men framför allt är han ju fortfarande Florens turistmagnet och du kan fortfarande roa dig med att gå runt och räkna ”Le palle”.
Renässansmänniskorna Lorenzo de Medici, Cesare Borgia och Niccolo Machiavelli märks än idag.
Litteraturlista;
Jacob Burckhardt Renässanskulturen i Italien (Lind & Co)
Ulla-Britt Ramklint Familjen Medici (Historiska media)
Peter Burke Renässansen En introduktion (Daidalos)
Maurizio Viroli Niccolo´s smile (Hill and Wang)
Wikipedia, the free encyclopedia
Medieval Sourcebook. Niccolo Machiavelli History of Florence (Istorie fiorentine)
Högskolan på Gotlands ämnessidor om Renässansen + länkar givna därifrån.