Jacob Burckhardt och hans BOK

24.10.2013 14:28

Jakob Burckhardt

Renässansen och fadern till kulturhistorian.

Jacob föddes den 25 maj 1818 i Basel och dog på samma plats den 8 augusti 1897. Han var schweizare och konsthistoriker/ kulturvetare. Verkade gjorde han i Zürich 1854-58 och sen i Basel från 1858 och fram till pensioneringen 1893.

Han är för oss idag känd för sina studier av renässansen, han började sin utbildning med teologi men bytte till historiska studier och utbildades vid universiteten i Basel och Berlin 1839-43. Han tillbringade en tid under 1841 i Bonn och influerads och undervisades av konshistorikern Franz Kugler. Han verkade nästan hela sitt liv vid universitetet i Basel som professor i historia, med specialisering inom konst och samhällsliv.

 

http://runeberg.org/nfbd/0328.html   

 

Jacob Burckhardt är känd (enligt vissa ökänd) för eftervärlden som fader till vår kulturhistoria. Där de tidigare historikerna hade koncentrerat sig på politisk och militär historia, diskuterade Burckhardt det totala livet för människorna, inklusive religion, konst och litteratur. Han företog vid nitton års ålder en resa till Italien och efter det var han fast. Hans litterära produktion speglar den fascination som väcktes hos honom under resan och sen levde kvar hela livet.

Burckhardts första bok ”The Age of Constantine the great” (1852: trans. 1949) följdes av ”The Cicerone: A Guide to the Works of Art in Italy” (1855; trans. 1873), denna bok blev extremt populär, sen följde ”The Civilization of the Renaissance in Italy” (1860; trans. 1878), detta är hans BOK, boken som hans berömmelse bygger på, denna bok följdes av ” History of the Renaissance in Italy” (1867).

 

I BOKEN som på svenska heter ”Renässanskulturen i Italien” letar Jacob efter spår av de kulturella mönster som anger brytpunkten mellan den mörka medeltiden och den nya moderna andan och kreativiteten i renässansen. Han såg en övergång från ett samhälle där människor var främst medlemmar i en klass eller gemenskap till ett samhälle som idealiserade självmedvetenhet och individen. Termen renässans antyder pånyttfödelse av individualistiska prestationer efter en lång paus ända sedan antiken. Begreppet i sig (renässans) myntades av den franska historikern Jules Michelet .

En mycket citerad passage från ”Renässanskulturen i Italien” skildrar en dramatisk förändring av synen på individer.

"De båda sidorna medvetandet—den som vänder sig mot yttervärlden och den som är riktad mot människans eget inre—låg under medeltiden drömmande eller halvvaken, som under en gemensam slöja. Slöjan var vävd av tro, barnsliga fördomar och illusioner. Världen och historien syntes underbart färgade därav, och människan var medveten om sig själv endast som ras, folk, parti, korporation, familj eller någon annan form av det allmänna. Först i Italien skingras denna slöja som en luftig dimma. Det uppstår ett objektivt sätt att betrakta och behandla staten och alla världsliga ting överhuvudtaget. Men därjämte reser sig det subjektiva i sin fulla kraft. Människan blir en själslig individ och är medveten om sig själv som sådan.”

Burckhardt förband renässansen dels med den moderna individualismens framväxt, dels med det objektiva och rationella sättet att betrakta saker som senare skulle ligga till grund för den moderna vetenskapen. Men renässansen var för honom en tid då den västerländska kulturen, anförd av italienarna, vaknade upp ur medeltidens slummer och verklighetsfrämmande drömmeri. Individualitet nådde sin höjdpunkt, enligt Burckhardt, inom renässansens humanister, som vände ryggen mot kristendomen, vördade antiken, och försökte leva och skriva som under antiken.

På samma sätt var det inom bildkonsten och under de påföljande tre århundradena skymdes konsten av de stora renässansmästarna [Michelangelo, Leonardo, Raphael, Titian m.fl.] så stora att även deras föregångare verkade bli helt bortträngda.

Burckhardt etablerade (cementerade) tesen att renässanskonst representerade en brytning med det förflutna.

Carl Jacob Christoph Burckhardt, Swiss historian, portrait made circa 1840.

Burckhardts arbete är fortfarande ett av de viktigaste om renässansen. De tre första delarna av boken anses vara särskilt bra-läsvärd och intressant, djupgående och filosofiska.

Historiker talar förhoppningsvis inte längre om den mörka medeltiden även om de fortfarande hänvisar till perioden före 1300-talet som medeltiden eller den medeltida eran-med nedsättande bedömningar av den mörka medeltiden fortfarande underförstådda. De säger vad författarna och historikerna under tidig renässans skrev. Dante, Petrarca och Alberti hävdade att renässansens generation bröt med vidskepelser från det förflutna.

Maybe if - and this is my earnest hope - your life goes on long after mine, better times await you. This sleep of lethe will not afflict all your years. When the darkness breaks the generations to come may manage to find their way back to the clear splendour of the ancient past.

PETRARCH: Africa, IX, 553.

Trots Jacobs intresse för det dramatiska, ofta extravagant våldsamma eller sensuella under renässansen så levde Burckhardt själv ett liv i lugn rutin i Basel. Han minskade underhand sina sociala åtaganden och motstod alla försök till äktenskapsmäkleri, även hans akademiska inbjudningar blev liggande och han höll färre föreläsningar.

 

Även om ingen nutida skrivande renässanshistoriker med självaktning skulle uttrycka sig på samma bombastiska sätt som Jacob, så råder det inte någon tvekan om Burckhardts stora betydelse för förståelsen av renässansperioden och dess kultur. Hans vision känns idag föråldrad och den har många gånger blivit föremål för nyansering och revidering, i vissa avseenden hade han helt fel, men faktum kvarstår - dagens renässansforskning bygger på den grund som Burckhardt lade i Renässanskulturen i Italien.

Sedan Burckhardts tid har renässansbegreppet befästs inom den akademiska världen och i det allmänhetens medvetande. Men kritiska röster och invändningar har inte saknats. Kritiken har framför allt kommit att rikta in sig på följande delar av renässansbegreppet. 1. Synen på renässansen som ett skarpt brott i förhållande till medeltiden (här fanns nog en glidande och sakta uppkommen förändring). 2. Tendensen att vilja betrakta återupptäckten av antiken som det kännetecknande för hela perioden, när renässanskulturen egentligen bara berörde en liten grupp av samhället (hoven, tyrannerna, adeln alla med en särställning). 3. Försöket att pressa in en i själva verket mycket mångfacetterad period under ett epokbegrepp "renässans"(allt handlade inte om att förnya antiken, där var boktryckarkonsten, nya filosofier, utbildningen, religionerna, samt mycket annat hände samtidigt).

De senaste femtio åren har Jacob Burckhardt blivit omsprungen, men framtill dess var det hans BOK och forskning som låg till grund för kunskaperna om renässansens kulturhistoria.

Den är ännu idag helt klart läsvärd och en kul variation mot våra alltmer vetenskapliga historiska dokument. De bombastiska och litterära utsvävningarna skapar en extra dimension. Nu är det ju så att jag själv har en dragning till överdrifter och litterära utsvävningar så jag njöt till fullo av läsningen.

Renässanskulturen i Italien

Författare

av Jacob Burckhardt

Typ och år

(Bok, 2002 )

Språk

Språk: Svenska

Sidor

Längd: 369 sidor

ISBN

ISBN: 91-89538-10-2

Boken finns även som ljudbok, men ni finner den bara på bibliotek eller secondhand inga nya finns att tillgå.