Afrodite - Venus

16.04.2013 11:30

 

”Men Hercules, vilken harmonisk ända”

Kvinnoskulpturer med betoning på Afrodite

En del av de skulpturer som föreställde kvinnor utfördes under antiken som porträtt. Konstnären skulpterade ett huvud som hade likheter med modellen, och placerade det sedan på en idealiserad kvinnokropp det som vi kallar en afroditekropp.

Smal midja och breda höfter var inte antikens ideal och förekommer mycket sällan hos antika kvinnoskulpturer. Även om idealbilden av det kvinnliga utseendet växlade under antiken så finns varken Zorns dalkullor eller Rubens frodiga matronor med och vår tids trådsmala mannekänger från Twiggy till den massproducerade amerikanska catwalkmodellen känns som element helt osannolika bland antikens kvinnoskulpturer.                 

Tidiga skulpturer är manliga i formen. Afrodite från Fréjus, en skulptur från 420-talet f Kr som det finns en stor mängd kopior av, har proportionerna av en manlig atlet. Hon har knappast någon midja, höfterna är raka och överkroppen bred. Brösten är små och sitter brett isär. Det är vanligt hos tidiga klassiska kvinnoskulpturer, och kanske var det ett uttryck för vad som var en poppis modell för tillfället.

The Aphrodite of Frejus at the Louvre. En av alla kopior.

När vi kommer in i den klassiska perioden blir höfterna bredare, men överkroppen är fortfarande bred i förhållande till figurens höjd, brösten flyttar sig och lite mer naturligt kvinnligt hull gör dem mjukare. Den hellenistiska kvinnostatyn är modellen för stilen då kroppen blir smalare men samtidigt har den också fått ännu fylligare former. Midjan blir nu markerad men högre placerad än vad vi skulle göra idag, detta blir idealet under hela hellenismen.

Afrodite under senklassisk-hellenistisk period

Den klassiska grekiska konsten ca:480-320 f.Kr. gick från ett orientaliskt schematiskt uttryck (tänk på bilder ni sett av Egyptiska figurer) till att ge skulpturen en friare uttrycksform där det var posen som styrde hur kroppen gestaltades och inte längre de olika lemmarnas karakteristiska drag. Denna utveckling hade sin grund i att man nu ca.450 f.Kr. kom att bemästra bronsgjutningen till fullo och man kunde välja helt fritt hur skulpturen skulle ”röra” sig. Man kan tänka sig marmorskulptörernas avund, deras material höll inte för samma hantering och Praxiteles ”stöd” måste ha fått fart på ett uppdämt behov av att utveckla marmorskulpturerna.

Då kom vi in på den enskilda person som kanske har betytt mest för stenskulpturernas utveckling. Praxiteles, en grekisk bildhuggare från Aten som var verksam i slutfasen av den klassiska perioden 370-330 f.Kr. Han var den nakna kvinnans första betydande skulptör. När Praxiteles arbetade i sitt steniga favorit material blev marmorytan till en illusion av hud. Han var upphov till en hel del nyskapande såsom att den fristående marmorskulpturen fick ett stöd som figuren kunde luta sig emot och som dessutom var en del av skulpturens helhet. På detta sätt kunde man nu göra liknande figurer i marmor som man tidigare bara kunnat göra i brons, vilket gav skulptörerna större frihet gällande pose och komposition. På denna skulptur har stödet fått en vettig funktion men ibland kan man se de mest absurda varianter, har man trist på en skulpturvandring kan man ju alltid börja leta underliga skulpturstöd.

Satyr leaning on a tree trunk. Roman copy of the Imperial era after a Greek original of the Late Classicism; restored in 1999.

Dating from ca. 130 AD (copy); 4th century BC (original by Praxiteles).

Dessutom var han den första (som vi vet om) att göra nakna kvinnoskulpturer som dessutom inte såg ut som manliga atleter utan hade fått sin rundning och vars formspråk än idag utnyttjas som ideal. Han gav också barnen hull på kroppen och de gick från att vara pygmévuxna till att bli verklighetstrogna. Detta var de 3 Praxiteles nyheterna som kom att användas och används som norm inom stenskulptur.

Praxiteles Knidiska Afrodite

I ett lyriskt poem av Antipater från Sidon, när Afrodite lär ha varit själv på besök för att tittat på den omtalade statyn, som sades vara så välgjord att den var som en levande kopia av henne. Poemet placerar alltså en hypotetiskt undrande fråga på gudinnans egna läppar.

”Paris, Adonis, och Anchises såg mig naken.

Det är alla jag vet om, men när fick Praxiteles till det?”

Praxiteles fick I uppdrag av Kos beslutsfattare att göra en Afroditestaty. Han gjorde två varianter en fullt klädd med draperat tyg och en helt naken. Invånarna chockerades och avslog den nakna och valde den påklädda. Den vet vi sen inget mer om. Den nakna däremot köptes av några från ön Knidos och ställdes i ett utomhustempel så att den kunde betraktas från alla håll. Den blev till en magnet och vida berömd och än idag talar man om den Knidiska Afroditen, för hennes modiga nakenhet och stolta uppsyn. Denna staty som skulle bli det gällande idealet århundraden framåt och för oss med ett klassiskt kvinnoideal än idag finns inte kvar. Detta är antagligen den allra första gången det tillverkas en naken kvinna i naturlig storlek. Hon är på väg att ta ett rituellt bad för att återställa renheten, hon skyler sig med händerna och står lite krum i en naturlig position. Detta var ju också nytt, man kan undra hur svårt det var att ta till sig. Var det naturliga eftersträvansvärt eller fanns det en poäng i att framställa saker lite stelt onaturligt. Gav det mer punsch åt trovärdigheten. Blev inte en gudinna nu lite väl mänsklig. Hon blev hur som helst Praxiteles mest kända verk. Hon blev dessutom så vida känd att hon blev till en turistattraktion istället för en avgudabild åt templet. Statyn var så levande att hon väckte folks sexualitet, en ung man sägs ha brutit sig in i templet om natten och haft sex med gudinnan upprepade gånger.

Lucian från Samosanta skriver i ”Erotik” om Praxiteles knidiska Afrodite.

"Men Hercules, vilken harmonisk ända. Vilka rundade lår, som tigger om att få bli omfamnade med båda händerna! Så väl linjerna i hennes kinder flödar, inte för magra, men visande kindbenen, eller så rundade att de faller nedåt!”

Den hellenistiska perioden varade från 320 -31 f.Kr. från Alexander den stores död fram till att romarna tog över. Riket hade utvecklats från små statsstater till ett imperium under Alexanders erövringar och den grekiska kulturen hade spritts vida omkring samtidigt som den blev influerad av alla de intagna områdena. Kulturen dränktes i nya impulser och blev kosmopolitisk. Samtidigt gick kulturen från att ha varit samhällets ensak till att bli rika patroners sätt att visa upp sig. Den klassiska skulpturen hade framhävt det värdiga och kontrollerade vilket gjorde dem känslokalla medan man under hellenismen gick mot realism och stor patos. Man skildrade personifikationens inre liv genom gester och uttryck och skulpturen närmade sig den verkliga människan, så var det även med avbildningarna av gudarna. De kom närmare folket och såg ut som exemplariska, vackra människor. Gudabilder var inte bara till för att tittas på utan de besatt också en reell styrka och en gudomlig kraft, de ansågs kunna uträtta saker. Ju större och vackrare ”bild” desto mer inneboende kraft har den. Varje tempel som byggdes gjordes ju åt en eller ett par gudomar och den viktigaste inre utsmyckningen var den avgudabild som representerade templets upphovsgud. Skulle nu templet få någon betydelse var det viktigt att denna avgudabild var stor och vacker nog att kunna uträtta stordåd.

Afrodite-Venus

Afrodite (”stigen ur skum”) är en av de olympiska gudarna som i den romerska kulturen döptes till Venus. Hon är kärlekens, skönhetens, fertilitetens och sexualitetens gudinna. Hon är det sensuella i kärleken, den rent fysiska sexualiteten. Hon är inte den trogna kärlekens väktarinna utan sammankopplas ofta med prostitution och otrohet. Hon framställs alltid som bländande vacker, en idealbild av kvinnlighet. Hennes tillkomst har olika versioner, enligt Homeros är hon (Afrodite Pandemos) Zeus och Diones avkomma medan Hesiod låter henne (Afrodite Urania) födas ur skummet i havet som bildas då Kronos kastar Uranos avklippta kön i det. Härav kallas hon även ”den ur havet uppdykande”. Från havet blåser vindguden Zefyros henne på ett musselskal till Cypern och ibland kallas hon även för Kypris. På Cypern hade hon viktiga kultplatser och hennes kult hade stor spridning, man kan idag göra Afrodite utflykter på Cypern, vilket kan vara ett kul tema för en cypriotisk semester vecka.

Lite extra lockelse i länkarna nedan om man tänkt sig till Cypern

issuu.com/visitcyprus/docs/aphrodites_cultural_route_brochure_en_lrg/1

Ovanstående är en länk till en engelsk broshyr om Afrodite upplevelser på Cypern nedan en till en cypriotisk guide på svensk med lite Afrodite hitta på!

http://www.visitcyprus.com/wps/portal/!ut/p/c5/lc7dCoJAEAXgZ_EBYmePa7iXq2i6S1LZj3kTXkQIqUEhPX4bdKFURDOX35nhsJLZbau-PlW3umurMytYOT1EsVJ5KkCEpSRwgt5mLoyE9f3AZzwOCdJID-CchPvfNbk2EyFMRLIik-PHdX7t2e7ZeJiaB7A_FoEU0ZqkTY39Q8Oxv3cYuc-1b914WkOA-y-nL6OIZUnXHNml2RT3tE4nynEeYAjK4w!!/dl3/d3/L2dJQSEvUUt3QS9ZQnZ3LzZfRUZBQVNJNDIwMDE4ODAyVUtKU1NITjEwUTY!/?search_query=afrodites+kulturrunda

Genom sin koppling till havet är hon även viktig för sjömännen (Afrodite Euploia). Hon var gift med den anskrämliga smedguden Hefaistos men hade flera av de betydande gudarna som älskare samt åtminstone en dödlig, Aeneas far Anchises. I bilder identifieras hon genom framförallt sin son Eros (It. Cupido) och sina heliga djur som oftast var fåglar varav de vanligast förekommande var duva, gås och svan. Sen förekommer det ofta i samband med Afrodite en alabastron samt en delfin för att påvisa hennes födelse ur havet. För romarna måste Venus ha varit viktig eftersom hon var mor till Aeneas.

Några Venus-Afrodite typer

Venus-Afrodite Pudica eller den sedesamma Venus skyler sig genom att hålla en hand framför könet och ibland den andra framför brösten. Hon framträder samtidigt som känslig, vällustig och distanserad. Både Praxiteles och den kommande Venus di Medici ingår här.

Från trappen utanför konstmuseet i Göteborg

De huksittande Venus/Afrodite är en hellenistisk modell där Venus blir överraskad i badet. I nästan alla versioner vänder hon huvudet och tittar med överraskning över axeln och skyler sig samtidigt med armen för bröstet.

Romersk kopia från 1;a århundradet efter ett hellenistiskt original.Finns att beskåda på British Museum

Jag måste tillstå att jag är synnerligen förtjust i denna skulptur. Man kan se hur hon förvånas av att höra någon bakom sig och snabbt försöker skyla sig. Hennes ansikte uttrycker snarare karaktär än klassisk skönhet, samt foten som lätt sjunker in i i rumpfläsket. Nu sitter den stackarn mitt i en stor hall med miljontals förbipasseranden och ingenstans att gömma sig!

 Venus-Afrodite Anadyomene föreställer hennes födelse som just uppstigen naken ur havet vridandes vatten ur sitt hår.  

Botticellis, Venus födelse 1483

 

Konstnär Sandro Botticelli
Tillkomstår cirka 1486
Material Tempera på duk
Mått 172,5 × 278,5 centimeter
Museum Galleria degli Uffizi, Florens.

 

Venus Genetrix visar den romerska gudinnan som modern. Ett populärt motiv som anspelade på henne som moder till roms upphovsman. I denna gestalt avbildas hon i tunt draperat tyg som avslöjar mer än de döljer och ofta med det vänstra bröstet bart.

Venus Genetrix, Romersk kopia av ett grekiskt 400-tals orginal

http://www.digital-images.net/Gallery/Art/GettyVilla/gettyvilla.html

Om man använder länken ovan kan man se många fina antika skulpturer

Vi besiktigar en specifik skulptur lite mer ingående

 Venus de’Medici

Detta är en av de mest hyllade antika skulpturerna, berömmelsen började avta under 1800-talet men den fortsatte ändock att massproduceras. Man kan se henne i Florens på Uffizi galleriet, men för guds skull beställ biljetter hemmifrån! De 3 Praxiteles nyheterna är använda i skulpturen ”Venus di Medici”. Statyn som i original brukar namnges ”Venus di Medici” tillverkades troligen någon gång mellan 320-280 f.Kr. detta är precis i början av den hellenistiska perioden. Originalet till denna marmorskulptur (Venus di Medici) lider av dålig dokumentation vad gäller ålder och konstnär. Kanske är den gjord efter en förlaga i brons eller inte, möjligen i Aten men kanske inte, kanske i Rom av en grekisk skulptör. Så vi får nöja oss med att bedöma det vi med ögat ser. Man fann den i Rom, olika platser anges, men den var då i 11-14 delar som mycket skickligt har sammanfogats. Originalet finns i Florens i Uffizigalleriet och är i naturlig storlek.

Bild i publika domäner från wikipedia

Det köptes av di Medici familjen på 1500-talet Motivet är en naken Venus. Hon är helt blottad och har bara sina egna armar att skyla sig med, den högra skyddar hennes bröst medan den vänstra snarare drar blickarna till könet än skyler det. Hon framställs som en mogen kvinna med runda former, kysk men ändå helt ogenerad. Hon vilar hela sin tyngd på den vänstra foten (vilken jag tycker är den enda originaldel som inte är väl utförd). Det högra knäet är böjt i en naturligt vilsam ställning med tårna som stöd i marken(contrapposto). Huvudet vrider hon helt åt vänster så att hon framifrån ses i profil, i nacken har hon sitt lockiga hår i en knut. Hon har en lätt framåtböjning som faller sig naturlig ihop med armarnas krökning kring kroppen. Man kan lätt tänka sig en verklig person imitera ställningen och se helt naturlig ut. Stödet som befinner sig vid hennes vänstra ben består av en delfin och två små barn som rider på den. Ercole Ferrata, en Italiensk 1600-tals skulptör, var den som på originalet fick i uppdrag att tillfoga underarmar och händer vilka hade försvunnit. Han följde sin tidsanda och deras manieristiska uttryck matchar inte skulpturen i stort och kopiatören till den stående Afrodite har gjort likadant. På originalet har hon hål i öronen och när hon ursprungligen visades upp var det nog guldglans i håret röda läppar och örhängen som klädde henne. Med dessa attribut tror jag att hennes kyskhet inte hade varit så framträdande som den förefaller idag.

The Venus de´Medici photo courtesy the Conway library, Courtauld Institute of Art

Denna Venus Pudica har en symbol med sig som gör att man misstänker att hon just kommit nyfödd upp ur havet. Delfinen är en symbolik för havet, detta skulle förklara hennes nakenhet, men man hade önskat sig kiselstenar på marken för att vara övertygad. Oftast förklaras nakenheten av att hon är vid badet, men symbolerna brukar då vara ett draperat tyg på sidostödet och en alabastron med parfym eller olja. De små bevingade barnen på delfinen skulle kunna vara hennes barn Eros/Cupido som hon ofta åtföljdes av. Hade man kunnat se om barnen har ett okynnigt leende på läpparna så hade man nog bestämt kunnat säga att det var Cupido. Helhetsintrycket av statyn är bilden av en kvinna i full mognad med total kontroll och ett litet leende på läpparna. Ett riktigt ideal med an svag antydan av docka, som lika gärna kunde vara en mänsklig avbild, men hennes perfekta uppenbarelse höjer henne över mänskligheten. Gudinnan av ljuva viskningar har fått en underbar tolkning med en gudomlig symmetri.

Detalj av John Zoffany's målning från 1772 The Tribuna of the Uffizi, Venus visas upp till höger iTribuna, omgiven av engelska och italienska konnässörer. Även 1700-tals herrarna verkar synnerligen intresserade av Venus rumpa.

Romarnas Venus

Legenden eller Afrodites mytologiska historia gör henne till en viktig gudinna i romarriket, där hon blir Venus. Afrodite kan beskyllas för det Trojanska kriget, då hon under en skönhetstävling mutar Paris för att hon ska stå som vinnare. Hon lovar honom sköna Helenas kärlek och Paris för bort Helena från hennes man och detta är upprinnelsen till kriget. Afrodites son Aeneas, som hon har ihop med Anchises, är en av ledarna på den trojanska sidan. Han kämpar tappert med gudomligt bistånd av sin mor, men slutligen beordrar gudarna honom att ta med sig sina närmaste vänner och gå i exil. De reser och kommer slutligen seglande uppför Tibern och fram till Laurentum där de möter kung Latinus som de antingen besegrar i strid eller helt enkelt blir vän med. Kungen skänker Aeneas sin dotter Lavinia till fru. Aeneas grundar staden Lavinium som blir namngiven efter frun. Han är en av Romulus och Remus förfädrar. Så man kan se Venus som Roms urmoder och många var de romerska höjdare som försökte göra anspråk på att vara sprungna från hennes släkte. Julius Caesar var en av dem, han började också bygga ett tempel åt Venus Genetrix på sitt torg i Rom. Så Venusstatyer i alla former och av alla typer förekom rikligt i romarriket och hon steg ut ur templet och in romarnas trädgårdar och hem. Det var inte främmande för dem att ha en naken Venus i sin trädgård. Att skaffa en Venusskulptur var ju också det mest accepterade sättet att ha en naken kvinna på hemmaplan eller i den offentliga miljön.

Jag vet inte hur det var i mellanperioden men sedan renässansen (ex. Botticellis, Venus födelse 1483-85 under blomstrande renässanstid =Venus Anadyomene, visad högre upp i texten) har Praxiteles ”form” varit en modell för konstnärers språk och den gäller än idag

Amadeus Modiglians Venus är expressionism från 1917;s Paris =Venus Pudica

och jag ser att min egenhändigt målade torso också har denna utformning.

 

"Men Hercules, vilken harmonisk ända. Vilka rundade lår, som tigger om att få bli omfamnade med båda händerna! Så väl linjerna i hennes kinder flödar, inte för magra, men visande kindbenen, eller så rundade att de faller nedåt!”

En rekonstruktion av Praxiteles Knidiska berömda rumpa stödet är inte det elegantaste jag sett.

Avslutningsvis ett poem på engelska om Praxiteles och den från honom kanske älskade damen Phryne, hon var en mycket rik dam t.ex. erbjöd hon sig att efterdet att Alexander den store hade besegrat Thebe, återuppbygga staden igen.Då troddeman att hon var den som stod modell till den Knidiska Afrodite och att det nog var en del kuttrasju mellan de båda.

 

Thomas R. Lounsbury, ed. (1838–1915). Yale Book of American Verse.  1912.
 
William Wetmore Story. 1819–1895
 
120. Praxiteles and Phryne
 
A THOUSAND silent years ago,  
  The twilight faint and pale  
Was drawing o'er the sunset glow  
  Its soft and shadowy veil;  
  
When from his work the Sculptor stayed          5
  His hand, and turned to one  
Who stood beside him, half in shade,  
  Said, with a sigh, "'T is done.  
  
"Thus much is saved from chance and change,  
  That waits for me and thee;   10
Thus much—how little!—from the range  
  Of Death and Destiny.  
  
"Phryne, thy human lips shall pale,  
  Thy rounded limbs decay,—  
Nor love nor prayers can aught avail   15
  To bid thy beauty stay;  
  
"But there thy smile for centuries  
  On marble lips shall live,—  
For Art can grant what Love denies,  
  And fix the fugitive.   20
  
"Sad thought! nor age nor death shall fade  
  The youth of this cold bust;  
When this quick brain and hand that made,  
  And thou and I art dust!  
  
"When all our hopes and fears are dead,   25
  And both our hearts are cold,  
And love is like a tune that 's played,  
  And life a tale that 's told,  
  
"This senseless stone, so coldly fair,  
  That love nor life can warm,   30
The same enchanting look shall wear,  
  The same enchanting form.  
  
"Its peace no sorrow shall destroy;  
  Its beauty age shall spare  
The bitterness of vanished joy,   35
  The wearing waste of care.  
  
"And there upon that silent face  
  Shall unborn ages see  
Perennial youth, perennial grace,  
  And sealed serenity.   40
  
"And strangers, when we sleep in peace,  
  Shall say, not quite unmoved,  
'So smiled upon Praxiteles  
  The Phryne whom he loved!'"

 

Nu hoppas jag att ni som jag hädanefter kommer att se en massa Afroditisar vart ni er i världen än vänder!